Inte like aktad som skådespelerska som många av hennes motspelare, men en odödlig legend som inspirerat miljontals av dagens moderna skönheter.
20-talet
Monroe föds som Norma Jeane Mortenson i Los Angeles den 1 juni 1926 som dotter till Gladys, en kvinnlig filmklippare på RKO Studios. Fadern lämnade familjen i samband med Normas födelse och då modern hade oräkneliga förhållanden så var Norma, som slutligen fick efternamnet Baker efter en av dessa pojkvänner, aldrig helt säker på vem hennes far var. Norma hamnade på diverse fosterhem då modern var fattig och dessutom mentalt sjuk vilket resulterade i att hon spenderade stor del av sitt liv på olika sjukhus. Norma genomgick en svår barndom där hon nästan kvävdes vid två års ålder och nästan våldtogs vid sex. Hon togs om hand av mammans väninna Grace under några år.
30-talet
När Grace gifte sig 1935 sattes nioåriga Norma på ett barnhem i Los Angeles som betalade henne en nickel i månaden för köksarbete, varav hon varje söndag skänkte en penny till kyrkan. Efter barnhemmet hamnade hon i hela tolv olika fosterhem, där hon utsattes för övergrepp och försummelse.
40-talet
I början av 40-talet började hon på Van Nuys High School i Los Angeles men tog aldrig studenten. Vid 16 års ålder började hon istället arbeta vid en flygplansanläggning och inledde så småningom en modellkarriär där hon gjorde reklam för baddräkter, och färgade så småningom håret blont. I motsats till ryktet om att vara en dum blondin så var Monroe – förutom att vara naturell brunett – en litteraturälskare med över 200 böcker (av författare som bl.a. Tolstoy, Whitman och Milton), IQ på 168 och lyssnade på skivor av Beethoven. Hon började studera skådespeleri på Actor’s Lab i Hollywood och tog litteraturklasser på UCLA. Hennes modellbilder snappades upp av Howard Hughes, direktör på RKO Pictures och han erbjöd henne en audition innan en agent föreslog att 20th Century Fox vore bättre för henne, då det var ett större och mer prestigefyllt filmbolag. Hon fick ett kontrakt hos Fox som dock upplöstes året efter. I samband med detta började hon använda sig av sitt artistnamn Marilyn Monroe, efter skådespelerskan Marilyn Miller en rollsättare på Fox tyckte hon liknade och moderns flicknamn Monroe (hon ändrade det dock lagligt först 1956).
1947 filmdebuterade hon (utan att nämnas i rollistan) med en liten roll som telefonoperatör i musikalen ”Skandalflickan” och som servitris i dramat ”Dangerous Years”. Året därefter fick hon ett sexmånaderskontrakt hos Columbia som senare skickade henne vidare till skådespelarcoachen Natasha Lytess och rollsatte henne i B-filmen ”Ladies of the Chorus” där hon hade sin första stora roll som dottern till en burleskshowstjärna, vilket innebar två sångnummer. Trots fin kritik så avslutade Columbia samarbetet och Monroe fortsatte som modell. 1949 hade hon en mindre roll i ”Sardinmysteriet” med bröderna Marx och poserade även naken för den berömda kalender som senare dök upp i Playboy, där hon blev tidningens första utvikningsbrud.
1942 gifte sig Marilyn 16 år gammal (för att slippa återvända till barnhem efter att Grace inte längre kunde ta hand om henne) med James Dougherty, som hon träffade på flygplansanläggningen där de båda arbetade. Han gav sig in i det militära och de skilde sig fyra år senare.
50-talet
Hon fick en mindre roll som älskarinnan till en korrumperad advokat i John Hustons ”I asfaltens djungel”. Rollen ledde till att Oscarbelönade regissören Joseph L. Mankiewicz upptäckte henne och gav henne första betydelsefulla rollen i hyllade dramat ”Allt om Eva” med Bette Davis. Det resulterade i ett sjuårskontrakt med 20th Century Fox. Publiken började känna igen och uppskatta Monroe och fler roller mot stora filmstjärnor följde i filmer som ”Drama på hotell” med Richard Widmark, ”Urladdning” (med Barbara Stanwyck), ”Vi är inte gifta!” (med Ginger Rogers igen) och ”Föryngringsprofessorn” (med Cary Grant och Rogers igen). I den senare framträdde hon första gången som platinablond, något som kom att tillhöra hennes varumärke. Med mordthrillern ”Niagara” (där hon fick sämst betalt av alla då hon fortfarande var kontrakterad som utfyllnadsskådis) och ”Herrar föredrar blodiner”, som en av två sjungande väninnor som reser till Paris, etablerade Monroe som sexsymbol.
Monroe var nu en kassasuccégaranti och följde upp med roller i ”Hur man får en miljonär” (där motspelarna vann kritikernas röster medan Monroe lockade publiken) och ”Sex i elden”. I Billy Wilders komedi ”Flickan ovanpå” från 1955 fick hon bevisa sina komiska talanger när hon spelade hon en frestande granne och gjorde den berömda scenen där hennes vita klänning flyger upp ovanför en luftventil.
Monroe, som bildade produktionsbolaget Marilyn Monroe Productions i samma veva, ville nu ha seriösare roller och tog sig till New Yorks Actor’s Studio. Hon hyllades för sin insats i ”Bus Stop” där hon, som en sångerska uppvaktad av en envis cowboy, bevisade att hon kunde spela en dramatisk roll och nominerades för en Golden Globe. Hon reste till England med sin make för att filma den senare sågade ”Prinsen och balettflickan” med Laurence Olivier. Äktenskapsproblem ledde till missbruk av alkhol och piller. Hon drabbades även av två missfall och fick genomgå en gynekologisk operation. Hon fick dessutom allt mindre roller p.g.a. förseningar, sjukdomar och ovilja att samarbete. Hon återförenades med Wilder i klassiska komedin ”I hetaste laget” med Tony Curtis och Jack Lemmon för vilken hon vann sin andra Golden Globe – den första fick hon 1954 som kvinnlig favorit.
1955 gifte – och skilde - sig Monroe med baseballspelaren Joe Dimaggio. Året därefter chockades allmänheten när hon gifte sig med pjäsförfattaren Arthur Miller; då hon inte hade någon slöja som matchade den beiga bröllopsklänningen så färgade hon en i kaffe. Hon konverterade även till judendom och gifte sig med honom en andra gång på judiskt vis.
60-talet
1960 gjorde Monroe sin näst sista film, ”Låt oss älska”, i rollen som en Broadwaystjärna. Hon hade en kort affär med manliga huvudrollsinnehavaren Yves Montand men filmen gick inte hem hos kritikerna. Året därefter, under arbetet med ”De missanpassade” skilde hon sig från maken Arthur Miller (som låg bakom manuset och skrivit rollen speciellt åt henne) och blev så utarbetad att inspelningarna fick avbrytas. Den färdiga filmen blev dock både en publik- och kritikersuccé och blev sista filmen för både Monroe och motspelaren Clark Gable. I maj 1962 gjorde hon sin berömda tolkning av ”Happy Birthday Mr. President” för John F. Kennedy inför hans födelsedag (klänningen hon bar var så tajt att den var tvungen att sys på henne) och samma år tilldelades hon sin tredje Golden Globe som kvinnlig favorit. Hon rollsattes i ”Something’s Got to Give”, en remake av ”Min favorithustru”, men sparkades p.g.a. ständiga förseningar och drogmissbruk. Hon fick tillbaka rollen men innan filmen blev klar så hittades hon död i sin lägenhet den 5 augusti 1962 i Los Angeles, 36 år gammal. Det spekulerades ett tag att hon mördats av FBI eller CIA då Monroe haft en affär med Kennedy men man konstaterade senare fram till att hon tagit en överdos, alternativt begått självmord.
Efter sin död har Marilyn utsetts till århundradets sexigaste kvinna av People Magazine, en av de 100 största filmstjärnorna av Empire, tidernas sexigaste filmstjärna av samma tidning, tidernas största kvinnliga filmstjärna av Premier Magazine och som en av de 50 största filmlegenderna av Amerikanska filminstitutet. Hon har inspirerat och inkluderats i verk av Beatles, Batman-tecknaren Bob Kane, rockbandet Marillion, Elton John, Def Leppard, The Misfits (som döpte sitt band efter Monroes sista film), Madonna och konstnären Sergei Parajanov. Hon har legat som grund för karaktärer i TV-serien ”Gilligan’s Island” och filmen ”Gudinnan” och spelats av över 15 olika skådespelerskor i diverse filmer och TV-produktioner. Man har rekordsålt smycken och kläder av henne för miljontals dollar, porträtterat henne på flera frimärken, döpt en scen i 20th Century Fox-studion efter henne och skrivit över 600 böcker över henne.
Marilyn Monroe dog alldeles för tidigt och fick aldrig den respekt som dramatisk skådespelerska hon suktade efter. Men i ett prydligt, intellektuellt Hollywood blev hon en välbehövd färgklick och sexsymbol som stod för det glada, flirtiga och syndiga. Med en stor dos charm och utstrålning i kombination med ett skamfilat rykte och mytomspunnet leverne så förblir Marilyn en av våra största legender inom film.
Filmer att se:
Allt om Eva (1950)
Herrar föredrar blondiner (1953)
Bus Stop (1956)
Prinsen och balettflickan (1957)
I hetaste laget (1959)
