Project Almanac 2015

”Project Almanac” fick sitt premiärdatum uppskjutet med ett år och genomgick två namnrevideringar innan producenterna kände sig trygga med att låta den gå upp på bio. En av dessa producenter heter för övrigt Michael Bay, så det är klart att varningsklockorna dånar. Ingen titel i världen hade heller kunnat råda bot på grundproblemet här, valet att låta ”Project Almanac” vara en ”found footage”-film fast den inte alls behöver vara det. Där filmer som ”Chronicle” – ett närbesläktat men betydligt mer lyckat exempel i genren ”ungdomar filmar hur de får superförmågor” – använder greppet att låta filmens karaktärer dokumentera handlingen till fördel för berättandet, blir ”Project Almanac” mest bara irriterande med sina konstanta handkameraskakningar. Filmens logik blir också ständigt utmanad. ”Vem är det som filmar nu, och varför?” tänker jag alldeles för många gånger. 

Ett gäng tonåringar ramlar av en slump över ritningarna till en tidsmaskin och beslutar sig för att omsätta teori i praktik. Efter några veckors intensivt byggande och en del tekniskt mumbojumbo är de redo att ändra historiens gång.

Men maskinen är kalibrerad på ett sådant sätt att de inte kan färdas längre bakåt än några veckor, så eventuella planer på att mörda Hitler eller gå på dinosauriesafari får skrotas. Lyckligtvis verkar dessa dudes mest vara intresserade av att erövra tjejer och popularitet i high school. De nöjer sig därför med att använda tidsmaskinen till att förutse lottorader eller jäklas med mobbare och griniga professorer – tills en av dem bryter pakten om att aldrig färdas bakåt i tiden ensam och följaktligen ställer till det ordentligt.

”Project Almanac” har, särskilt mot slutet, en nervig kvalitet som engagerar hjälpligt. Sett till helheten är det dock en ganska oinspirerad variant på problematiken med tidsresor som presenteras här, dessutom med hjälp av ett gäng tröttsamt flåsiga tonårsstereotyper. Alla handlingar får konsekvenser, förkunnar ”Project Almanac” lillgammalt, precis som att vi inte har sett otaliga exempel på förödande kausalkedjor i filmer om tidsresor ungefär fyrahundra gånger tidigare. 

Direkt utslagsgivande för det låga betyget blir en rent förnuftsfientlig vändpunkt i filmen, där filmens huvudperson gör ett så urbota puckat – och mycket avgörande – val, att allt förtroende för filmens manusförfattare omedelbart förpassas till historiens bakgård. Vill man veta bevekelsegrunderna för detta val så får man helt enkelt gå och se filmen på bio. Men mitt tips är att kunskapen inte är värd priset.