Public Enemies 2009

- I like baseball, movies, good clothes, fast cars... and you. What else you need to know?

Så säger John Dillinger (Depp), mannen som rånade banker under depressionens 30-tal, till blivande flickvännen, Billie Frechette (Marion Cotillard), när hon påpekar att hon inte vet något om honom. Och det är ungefär så mycket som även vi biobesökare får reda på om vem Dillinger är under filmens gång. Christian Bales FBI-agent Melvin Purvis kommer vi ännu mindre inpå livet.

Det hela bygger förstås på verkliga händelser kring den beryktade bankrånaren och poliserna som försökte sätta fast honom. Public Enemies börjar med en intensiv flyktscen där Dillinger och hans kumpaner bryter sig ut ur ett fängelse. Vi kastas rakt in i handlingen utan att få någon bakgrund till vad som har hänt. En riktigt bra första scen, men sen förväntar man sig att förklaringarna ska komma. Men istället för att gå tillbaka fortsätter filmen framåt och radar upp scen efter scen i kronologisk ordning. Ett bankrån här, ett flyktställe där och sedan nya kupper.

Första halvan av filmen, som är en bra bit över två timmar lång, känns därför seg och utan mål. Vi introduceras till en mängd olika män i liknande 30-talskostymer utan att någon större vikt läggs vid vilka de är. Och den skakiga kameran som rör sig från en inblandad till en annan gör det ännu svårare att se vem som är på vilken sida och vem som blir skjuten av vem.

Det är helt enkelt lätt att bli förvirrad och då hade det varit skönt om huvudpersonerna hade gett lite djup och fungerat som en fast punkt. En film som bygger på verkliga personer kan ju inte ta ut svängarna för mycket, men det finns detaljer som man hade kunnat stanna upp vid. Till exempel sågs Dillinger av många som en slags Robin Hood-hjälte eftersom han rånade "de giriga" bankerna under en svår ekonomisk kris, men detta fladdrar snabbt förbi i ett par enstaka scener. Och eftersom rånen delvis är rätt grova och Dillinger faktiskt var delaktig i att flera poliser dödades hade man behövt se försonande drag för att kunna sympatisera med honom. Det finns ett par bra scener där karaktären skymtar fram - hur han skämtar med pressen eller helt fräckt smyger in på polisstationen för att se vad de har på honom - men det känns mer som lösryckta undantag.

Det som mest fungerar som en röd tråd och även är filmens styrka, är Dillingers möte med Frechette, hur de blir ett par och sedan försöker få ihop livet trots att han är en jagad brottsling. Cotillard får här lite mer material att spela med, speciellt när hon tas in av polisen för att tvingas avslöja var Dillinger finns.

Filmen tar sig absolut mot slutet. Scenen med den vinande skottlossningen vid gömstället "Little Bohemia Lodge" är nervig och man har också börjat bry sig mer om karaktärerna - även polisen Purvis har gått från att vara totalt intetsägande till att ha visat upp en varmare och mer känslig sida.

Och man inser att det är det här man har saknat. Upplägget är ganska likt det i Manns film Heat från 1995, med två riktigt bra skådisar som spelar roller på varsin sida lagen. Men Heat blev intressant just för att man sympatiserade med både Robert De Niros brottsling och Al Pacinos polis. Hade Mann bara fått oss att bry oss lite mer om Dillinger och Purvis tidigare i filmen så hade resultatet blivit mycket bättre.