Scout Tafoya - recensent och skribent på RogerEbert.com - tycker i alla fall det och har lagt upp ett klipp på Vimeo där han argumenterar för sin sak. Mycket av det han säger håller jag helt med om och jag blev själv oerhört konfunderad när den fick ett så medelmåttigt mottagande. Visst, den spöar inte direkt "Heat", men jag tycker helt klart att den hör hemma i diskussioner om Michael Manns absolut bästa filmer. Allt från de öronbedövande Tommy Gun-salvorna till Channing Tatums cameo som Pretty Boy Floyd gick rakt in i hjärtat på mig, och kampen mellan Johnny Depps John Dillinger och Christian Bales Melvin Purvis är oändligt episk.
Trots detta fick den alltså en del stryk efter premiären och framför allt var det många som riktade sin ilska mot den unika visuella stilen. Det är nämligen väldigt tydligt att "Public Enemies" är fotad digitalt - något man nu sex år senare kan säga om en kraftig majoritet av alla filmer som släpps - snarare än analogt, vilket ställer den i stark kontrast med andra filmer av det här slaget. Tafoya menar att det inte bara är formatets smidighet som gjorde att Mann och fotografen Dante Spinotti valde det, utan också för att det då var ett helt nytt sätt att skildra en mytomspunnen, romantisk och nästintill abstrakt period i vår historia. Den visuella känslan som 35 mm film ger hade adderat ytterligare ett lager av surrealism och romantisering, så de valde helt enkelt att gå på motsatt håll för att komma närmare verkligheten.
Personligen har jag inte problem med den digitala känslan över huvud taget och gillar när det experimenteras, så för mig spelar det inte direkt någon roll om Mann hade den typen av intentioner eller inte. Men vad säger ni andra, känns det som en rimlig teori och i så fall; tycker ni att han lyckades med att nå den där realistiska känslan han sökte?
Public Enemies; underskattad eller medelmåttig?
