Rambo 2008

Det var 20 år sedan sist, nu är det dags för 80-talsikonen John Rambo att återvända till rampljuset. Stallone är 61 och borde rimligtvis vara alldeles för gammal för att ge sig ut på en ny hämndturné, men fortfarande är det krut i gubben.

När vi återser Rambo försörjer han sig på att jaga vilda ormar någonstans i Thailand. Han är trött, cynisk och vill helst av allt lämnas i fred. Om han nödvändigtvis måste kommunicera gör han det helst med grymtningar och svordomar. Men, när ett missionärspar (Julie Benz och Paul Schulze) ber om hjälp med att ta sig in i militärdiktaturens Burma, låter sig Rambo motvilligt övertalas. Han tar dem över gränsen i sin slitna flodbåt men hinner knappt lämna av dem innan de faller i den ondsinta juntans klor. Den här gången behöver Rambo ingen övertalning, tillsammans med en grupp legosoldater återvänder han till Burma för att rädda sina landsmän. Och ha ihjäl några kompanier med lokala infanterister på kuppen.

Burma alltså, inte Irak eller Afghanistan. Nej, den här gången ringde Stallone till FN och legoknektsblaskan Soldier of Fortune och frågade efter den mest avskyvärda platsen på jorden. Svaret var Burma. Att Soldier of Fortune får agera moralisk kompass är logiskt i sammanhanget.

De burmesiska soldaterna i filmen är ondskefulla bestar: de våldtar, mördar och bränner ner byar för sitt eget höga nöjes skull. Kommendanten tittar oberört på, iförd spegelblanka Ray-Bans och alltid med en cigarett i mungipan. På kvällarna roar han sig med att våldta unga pojkar. Sa jag att han var ond?

Men samtidigt, politik i all ära, det är inte vad Rambo egentligen handlar om. Nej, det är rå, adrenalinstinn och korkad action från början till slut. Och här levererar filmen med råge. Kulsprutor lemlästar, granater sliter människor itu, huvuden huggs av och blodet flyter som en biblisk flod under en och en halv timme. Jag läste någonstans att 283 personer blir av med livet i ”Rambo”, det stämmer säkert, det känns som det var fler. Det här är utan tvekan en av de allra mest våldsamma filmer jag någonsin sett. Civila burmeser blir slaktade, bebisar ihjälstuckna, fångar tvingas gå på minor. Stallone, som själv regisserat, har sagt i intervjuer att han valde att skildra våldet så rått han bara kunde för att kände att han hade en moralisk skyldighet till det burmesiska folket. Jag vet inte om jag köper den förklaringen. Nybrutalism sa någon annan, och visst, det här är en film som har mer gemensamt med ”300” än med något annat.

Som actionfilm är den stundtals riktigt bra, mycket bättre än de två föregående delarna. Mullrande trummor ramar in Rambos infiltration av juntatruppernas bas och det är bitvis ohyggligt spännande. Den ångande djungeln är effektivt skildrad och actionscenerna ger väldigt mycket pang för pengarna, så att säga. Mot slutet spårar det ur lite, den täta stämningen ersätts av en pliktskyldigt blodig slutstrid som imponerar i storlek men knappast i genomförande.

Som politisk kommentar är den en blindgångare. Men det visste ni nog redan.