Av de kvinnliga filmprotagonister som släppts fram på senare år anklagas ungefär 100 procent för att vara en Mary Sue. Epitetet beskriver en orealistiskt begåvad karaktär utan betydande brister – och kritiken är ofta befogad.
Så nej, det här är inte en text som vill inbilla dig att Rey Skywalker är en mer välskriven karaktär än Michael Corleone. Jag tänker inte heller avkräva dig några hyllningskväden till filmkaraktärer som Bella Swan och Captain Marvel. Det enda jag begär är att vi ska ägna samma nitiska nagelfarande åt allt som våra ikoniska besnoppade hjältar kommit undan med sedan kinematografens tid.
Vänd först blicken mot James Bond under de första 30 åren. Du får välja om han ska se ut som Connery, Moore eller Dalton.
007 har förstås fått träning som legitimerar hans spionkompetens, men ingen film visar den karaktärsutvecklingen. Istället introduceras vi till en hjälte som från första stund är kompetent, självsäker, orädd, världsvan, kvicktänkt, charmerande, stilig, välklädd och som knappt kan titta på en kvinna utan att hon sliter av sig kläderna. Han är Bond, helt enkelt, och vi älskar honom för det – men skulle vi ha omfamnat karaktären lika helhjärtat om Bond vore en Bond-brud?
Låtsas nu att du ser Rambo-filmerna för första gången och att varje scen är identisk, men istället för Sylvester Stallone är det en kvinnlig krigsveteran som på fem filmer lyckas slakta 550 antagonister utan att själv stryka med. Nöjer vi oss då med att se henne som en cool typ i några sköna actionrullar?
Låtsas sedan att en viss lönnmördande hundmänniska heter Jane Wick. Allt annat förblir oförändrat, och Wick behöver fortfarande bara tre kultförklarade filmer på sig för att mörda 299 pers på diverse kreativa vis. Applåderar vi då filmskaparna för att ha utvecklat en grym kvinnlig protagonist?
Apropå Jane, låt oss dra in Tarzan när vi ändå är i farten. Hur sjutton visste hans gorillaflock vilken typ av diet och träningsprogram som krävdes för att ge sin hårlösa adoptivson samma superkropp som elitidrottaren Johnny Weissmüller?
Om folk jagade Gary Stu med samma frenesi som Mary Sue skulle ett antal älskade hjältar ligga risigt till. Det hade klagats högljutt på Robin Hood, Zorro, Flash Gordon, Fantomen, Captain Kirk, Captain America, Batman, Aragorn, Jason Bourne och varenda actionhjälte spelad av Tom Cruise.
Ja, till och med Hagrid från Harry Potter kan anklagas för Gary Stu-fasoner. I en värld där icke-verbala förtrollningar klassas som överkursmagi lyckas Hagrid, som inte gått i skolan sedan tredje klass, trolla fram en grisknorr på Dudley Dursley utan att yttra ett enda ord… och till på köpet med en knäckt trollstav gömd i ett paraply. Här ligger det en trehövdad hund begraven!
Sist men inte minst har vi förstås Superman. Störst, bäst och vackrast ända sedan Hitlermustaschen ansågs trendig.
Sorry, mister übermench, men det räknas inte som en fängslande karaktärsbrist att vara allergisk mot sprängsten! Du ser ut som en kroppsbyggare utan att deffa och lyfter berg utan att ens ha provgymmat på Friskis & Svettis. Du har hetare blick än en balrog, coolare andedräkt än Mårran, starkare moralkompass än Ghandi och kan flyga utan certifikat. Du drevs av solenergi långt innan solceller var uppfunna och behöver bara nysa för att göra vinden arbetslös. Dessutom är du en så äckligt god lyssnare att du kan höra allt gnäll i vartenda äktenskap på planeten.
Går det att lansera en kvinnlig karaktär med exakt samma personlighet och förmågor utan att hon döms ut som PK-sponsrad feministpropaganda?
Poängen här som sagt inte att klanka ner på ikoner som Kal-El, John Wick, James Bond och Ethan Hunt. Vi har all rätt att fortsätta älska dem.
Problemet är att alltför få av oss har samma överseende med alla protagonister, oavsett kön.
Mary Sue-debattens främsta argument är att män skrivs som komplexa karaktärer medan kvinnliga protagonister får ”stark kvinna” som sitt enda karaktärsdrag.
Det är halva sanningen. Här kommer den andra halvan:
När vi män ser en man på film ser vi direkt en karaktär. När vi ser en kvinna i samma slags roll är det första vi ser att hon är kvinna.
Torbjörn Vårsaga
