Rampart 2011

Rampart är ett område i Los Angeles, numera känt (eller ökänt) för skandalen som bröt ut där i slutet av 90-talet. Mer än sjuttio poliser, alla med kopplingar till en enhet som skulle bekämpa gäng, anklagades för olika typer av mer eller mindre grova brott. "Rampart" utspelar sig 1999, under skandalens efterdyningar, och följer en korrumperad snuts försök att hantera konsekvenserna av sitt brutala, egoistiska, rasistiska beteende i såväl yrkelslivet som på fritiden.

Snuten, Dave Brown, spelad av den i stort sett alltid lika sevärde Woody Harrelson, promotas i filmens tagline som den mest korrumperade polis vi någonsin har sett på skärmen. Jag tvivlar. Problemet är inte att Dave Brown inte är korrumperad, för det är sannerligen en utstuderad skitstövel vi har att göra med här, en usel man som inte håller tillbaka mer än absolut nödvändigt (och knappt ens det). Problemet är att skildringen av honom saknar nerv. Problemet är väl att nerv är någonting som hela filmen saknar. Det blir aldrig spännande och jag lyckas aldrig riktigt bli engagerad. Skitstövel eller inte, jag behöver bry mig, antingen om korrumperade snuten eller om de människor han påverkar, och det gör jag inte. Speciellt inte om Dave Brown.

Och då gör ändå Woody ett bra jobb. Inget snack om saken.

Jag kan inte låta bli att tänka på "Dark Blue". En annan film baserad på en originalhistoria av James Ellroy, även den med en tvivelaktig polis i centrum, och hur den gjorde mig besviken. Det får mig fundera på om Ellroys penna kanske framför allt är gjord för bokformatet. Att filmatiseringar av hans verk fungerar visar "L.A. Konfidentiellt" med all önskvärd tydlighet men kanske borde han själv hålla sig till att skriva böcker. Kanske.

Estetiskt ger filmen ett hyfsat intryck. Det är inga innovativa drag här, nej, utan ett klassiskt skakig kamera för att locka fram den där dokumentära känslan. Vilket misslyckas, känslan är knappast äkta, men när miljön är varma Los Angeles, när filmen behandlar en människa under press, gillar jag ändå vad fotot frambringar. En doft av klaustrofobi, någon slags panik som lurar under ytan. Under ytan. Det är där det händer.

Då är det synd att det aldrig får titta fram. "Rampart" hade behövt en explosion, en liten urladdning, någonting som släpper ut spänningen.