Rebel Moon - Part Two: The Scargiver 2024

Med den första filmen i den här serien så öppnade regissören Zack Snyder sin fantasis dammluckor och lät allt som funnits där bakom forsa ut över publiken. Det kändes som om det inte fanns någon gräns för vad som kunde göras och inte en millimeter tvekan i tilltron till förmågan att ge varenda infall filmiskt liv.

 

När vi lämnade den lilla grupp som vi följde så hade de visserligen vunnit en seger som åsamkat skada på det mäktiga imperium som härskar över filmens universum. Faran är dock inte över och firandet blir kort då ondskan är på väg tillbaka till den by som en grupp sargade krigare samlats ihop för att skydda. Oddsen för överlevnad är små, men kampviljan i hjärtat hos både bybor och deras inlånade kämpar brinner stark.

 

Snyder har ofta anklagats för att göra film med massor av yta, men inget innehåll under den. Med den första filmen i "Rebel Moon"-serien så visade han att även om han tveklöst har ett öga för enormt snygg action så kommer den här berättelsen raka vägen ur hjärtat. I detta andra kapitel så utvecklas karaktärerna ytterligare och alla känns som äkta människor. De flesta i gruppen har dåliga handlingar i sitt förflutna att gottgöra för. Det är bristerna som gör dem kompletta. Det här är inte ny mark för drama att gå på, men det är väldigt välskrivet.

 

Det djupt mänskliga behovet av en plats att kalla sitt hem är den stabila grund som dramat står på. Sättet som det känns som om byn och dess invånare bjuder in oss tittare att bli en av dem är ren filmmagi och jag flyttar mentalt in där under filmens gång. När kampen stundar och man ska stå upp för varandra och det man delar så står jag där med dessa människor med vapen i hand seriöst redo att dö sida vid sida med dem.

 

Majestätisk är ordet som kommer upp i mitt huvud när jag ser filmen. När man tror att intrycken inte kan bli mäktigare så blir de det. Den sveper med mig på ett sätt som är sällan upplevt i science fiction och action. Adrenalinet pumpar upp i hjärnan och känslorna överväldigar mig hela vägen från början till slut.  Allt utom den värld som filmen utspelar sig i försvinner.

 

När vi pratar om en film av Snyder så är det givetvis oundvikligt att nämna hur det ser ut. Här beskådar vi kreativitet på en nivå som bara kan kallas genialisk. Detaljrikedomen är enorm. När vi i en scen får se den orkester som framför musiken bli en del av scenen så ler konstälskaren i mig stort. Det är den typen av infall som får mig att känna respekt för en skapare av film i en genre som annars inte ens har ambitionen att skapa stor konst.

 

Blandningen av realism i scenbyggena och miljöerna och sjukt läckra färgfilter är bländande. Det gör actionscenerna lika brutala som stiliserade. Användandet av slow motion finns inte bara där som ögongodis utan är också effektiv förstärkning av känslor. Musiken träffar rätt i precis varenda emotionell nyans. Alla nämnda komponenter kombineras till en perfekt helhet.

 

Skådespelarna går helt in i sina roller och ger dem själ. Sofia Boutella gör sin actionhjälte till en ostoppbar, men ändå sårbar, kraftkaraktär värdig ikonstatus. Ed Skrein ger oss en skurk som skrämmer och fascinerar. Bae Doona är oemotståndlig. Hon gör svärdskvinnan som hon spelar till en lika dödlig fighter som genuin människa under den hårda ytan trots att hon knappt har en replik. Allt finns i de små uttrycken.

 

Jag älskar känslan när en film får mig att helt försvinna in i en annan dimension och bli totalt hänförd. När det visuella möter det emotionella så att det tar andan ur mig är jag en lycklig cineast. "Rebel Moon Part 2: The Scargiver" gör exakt detta. Tack Zack för det. Skynda på med del 3. Jag är redan taggad på mer av det fantastiska universum som du skapat med den här serien.