[REC] 2 2009

Det hjälper förstås föga, bör läggas in som brasklapp, att jag inte var särskilt förtjust i första filmen. Den var emellanåt effektiv men tyngdes ner av ett kameraarbete som i mina ögon blev allt mer irriterande ju längre historien skred framåt. Att man vid vissa tillfällen måste överanstränga sig för att verkligen låta kameran följa med överallt, till den grad att det blir övertydligt, gör mig pinsamt medveten om att allt bara är en film.

Om du gått in i den här recensionen utan att vara bekant med konceptet, ska jag upplysa om att det handlar om ett hus där en smitta släppts lös, någonting som gör människor till aggressiva zombies (mer som något från "28 dagar senare" än valfri Romero-rulle). I det här huset råkar folk hamna, folk med videokameror, instängda och jagade utan en chans att ta sig ut. I första filmen var det ett kamerateam från någon spansk dokusåpa, i andra är det dels en polisiär attackstyrka med små kameror på hjälmarna och dels några ungdomar som är ute på bus. Irritationen från första hänger sig kvar och får sällskap av fler.

Kamerorna är fler den här gången, många fler, och det gör mer ont än gott. Det ger regissören för stor frihet, en frihet som inte är nyttig och som hämmar kreativa lösningar. Samtidigt har karaktärer ett underligt behov av att säga till personerna med kameror att spela in allt, dokumentera allting, som om inte det redan var uppenbart. Som om det inte var därför kamerorna fick följa med in till att börja med. Det är onödig dialog vars enda uppgift är att göra saker alldeles för tydliga för publiken. Som det ständiga verbala påpekandet av tidsuppgifter i TV-serien "24". Lite så.

Eftersom kamerorna är sitter på hjälpar eller är handhållna, ska det naturligtvis skakas en massa. Generellt känns visserligen skakandet mer logiskt den här gången, när det inte längre är en professionell kameran som håller i utrustningen, men icke desto mindre vandrar det snart på mina nerver. Ännu värre blir det när det ska skrikas hela tiden, rytas åt människor som gör dumma saker, det ska hetsas och stressas till den grad att jag vill ryta åt de tvådimensionella karaktärerna att ta ett lugnande piller och kyla ner sig.

Frånvaron av ordentliga ljuskällor är ett annat problem formatet för med sig. Jag förstår poängen men det fungerar inte. Jag vill kunna se.

Nu är allt inte jättedåligt, det finns förlåtande drag. Några underhållande dödsskjutningar, coola barnamoster och jag gillade faktiskt slutet en hel del. Det är inte tillräckligt men det är förlåtande.