Red Riding Hood 2011

Det är nästan svårt att bestämma sig för om det är det slarviga och tramsiga manuset, det onaturliga sättet replikerna levereras på eller det faktum att regissören inte verkar ha uppfattat bristerna med någotdera, som är det mest pinsamma med "Red Riding Hood".

Och visst är det samma regissör som till "Twilight", Catherine Hardwicke, som är ansvarig här - "Red Riding Hood" är för mycket av en dålig kopia för att det skulle kunna vara på annat sätt. Men så att ingen får för sig att det här risandet kommer från en i mängden av alla "Twilight"-hatare - jag har inte alls något emot den filmen. Långt ifrån ett mästerverk förstås, men den var helt klart underhållande nog som popcornrulle.

Det här är på en helt annan nivå. Först och främst baseras filmen mycket riktigt på den gamla folksagan om "Rödluvan och Vargen", en berättelse som inte innehåller så många detaljer förutom en promenad i skogen, de kända orden "Vilka stora ögon du har, mormor" samt en jägare som fixar biffen.

Det är inte mycket att göra film på. En skicklig manusskribent hade förstås kunnat väva ihop något mellan raderna, men det sätt de har byggt ut historien på i den här versionen vittnar inte om mycket kreativitet eller resurser. Det saknas länkar mellan barndomsscenen och nutiden, vissa bitar av originalmanuset har ändrats så att andra delar som lämnats kvar inte har någon poäng längre och den sörjiga kärlekshistorien bjuder på skrattretande exempel som "I could eat you up".

Lägg till att en av poängerna är att vi ska försöka gissa vem vargen är under filmens gång. För att göra det klurigt läggs så tydliga hintar ut åt fel håll att man bara blir irriterad för att de försöker sälja in en skurk som det uppenbarligen inte är bara för att vi ska sitta paffa i salongen i slutet och säga "Det hade jag aldrig kunnat förvänta mig!" precis som om det är det samma som en bra film. 

Det hela handlar om Valerie (Amanda Seyfried) som bor i en by som attackeras av en varg då och då. Byborna offrar boskap för att inga människor ska få sätta livet till, men när en dag Valeries syster, Lucy, hittas död bestämmer sig folket för att ge sig ut på jakt efter vargen, som mer ter sig som en varulv för att den som blir biten under den röda fullmånen förvandlas till varg själv.

Dagen då Lucy dör är samma dag som Valerie hade bestämt sig för att fly med sin älskade Peter (Shiloh Fernandez, japp det är ett försök till en ny Pattinson) eftersom hon bortlovats mot sin vilja till den rikare Henry. Men systerns död förhindrar alltså deras flykt.

Jag har svårt att förstå den bana Hardwicke har valt att ta. Efter en tung start med tuffa filmer som "Tretton" och "Lords of Dogtown" som båda hade mängder med attityd och som inte tog den lätta vägen, så väljer hon alltså att gå vidare med "Twilight". Något som kan förklaras med att böckerna redan hade en stor fanskara och att jag som sagt inte tyckte att resultatet var så hemskt som många andra.

Men efter att ha blivit så ifrågasatt som hon ändå blev med vampyrhistorien så känns det som om nästa film är avgörande för vilken stämpel hon ska få. Och att då välja något som även i sina bästa stunder enbart är mer av samma och därutöver gränsar till bedrövligt - ja, hur tänkte hon då?

Men trots att jag inte hunnit nämna allt som finns att klaga på i "Red Riding Hood", som till exempel den orörliga talande vargdockan, så övervägde jag att ge den betyget 2. Anledningen är att det finns ett par förlåtande drag som tom skulle kunna kallas ljusglimtar.

Jag undrade förstås tidigt var Gary Oldman gjorde i den här soppan, men trots att han inte har mycket material att jobba med så lyckas han vara riktigt bra i de scener han är med i. Den mannen kan koka soppa på en spik. Miljöerna är också sådär snyggt, mörka och gotiska vilket skapar den stämning som jag tror man varit ute efter. Något som förstärks av ett delvis bra soundtrack, där tex svenska Karin Dreyers projekt Fever Ray har fått bidra med en originalskriven låt.

Tyvärr trasas samma stämning sedan sönder av allt flamsande. Nej Hardwicke, nu är det dags att lära sig att det inte går att komma undan med fler snabba hafsverk - det syns faktiskt i slutprodukten.