Resan till Fjäderkungens rike 2014

Johan är en modig och frågvis liten kanin med hellånga öron som kämpar med att bearbeta sorgen efter moderns försvinnande. Efter att familjen blev en person mindre bestämde sig hönspappan för att det är dags att flytta ut till havs. Från båten skickar Johan flaskpost varje dag utan att få svar och men bestämmer sig snart för att ta tillbaka mamsen hem, att leta upp den där Fjäderkungen som rövat bort henne. Under resans gång träffar han den brötiga arkitekten Bill som försöker undslippa sitt öde och skänker bort biljettbrickan som fungerar som inträde till det så kallade Fjäderkungens rike (fastän det egentligen är den närmast gudsförklarade Moras regler som gäller där). Men brickan är personlig och Johan tvingas istället planka sig in på fartyget för att nå sitt mål och får stångas med fjäderprinsar på vägen.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en animerad film från Sverige som är så pass bra och faktiskt kan mäta sig med en hel del av Disney-studions produktioner som omsätter miljonbelopp. Producenten har liknat "Resan till Fjäderkungens rike" med Miyazakis filmer och det är absolut något Studio Ghibli-esque över den i det metafysiska sättet att prata om döden. Vi förstår av hostattackerna att det beror på en sjukdom att modern tagits ifrån jorden, men Johan kan inte finna sig i det. Här är det ingen otäck lieman med svart kåpa som dyker upp vid ens sida när tiden är inne. Precis som i "Dumbo", där barn kommer på posten med en stork, berättas det om livets gång på andra sätt med devisen att det inte går att ändra på vad som redan är förutbestämt.

"Resan till Fjäderkungens rike" är en dansk-svensk samproduktion med Sissela Kyle, Tuva Novotny, Leif Andrée och Lennart Jähkel som några av rösterna. Samtliga är som skräddarsydda för sina rollfigurer och har gett karaktärerna sin egna personliga touch. Filmen kommer kanske inte gå till historien för sin uppfinningsrikedom, den är rätt så konventionellt upplagd som barnfilmer i stort i och för sig brukar vara, men är en fint tecknad sådan med lite av en bilderboksestetik. Inledningen känns aningen påflugen och man kunde man ha saktat ned händelseförloppet för balansens skull, gjort föräldrarna lite mindre träiga och tagit i mer i de magiska sekvenserna. I det avseendet är den påtagligt underminerad. Annars är Johan en alldeles underbar kaninunge att förälska sig i - väl värd att ta många skutt för.