Room 237 2012

Författaren Stephen King sägs ha hatat Stanley Kubricks våldtäkt på hans roman "Varsel". Cineaster och kritiker fick sig istället en ny favoritskräckis. Men några nöjer sig inte med att bara plocka fram "The Shining" till Halloween.

Det står 42 bilar på parkeringen framför The Overlook Hotel. Sonen Danny har vid ett tillfälle numret 42 på tröjan. 2x3x7 är lika med... 42! En slump? Eller hintar Stanley Kubrick mot årtalet då Hitler beordrade massmord på miljontals judar? Ingen lär någonsin få veta säkert, men det finns de som gärna spekulerar. "Room 237" tar avstamp i några av de mer eller mindre galna konspirationsteorier som uppstått och frodats under snart 32 år, sedan "The Shining" för första gången som bioprojektorns ljus.

En handfull professorer, journalister och filmgeeks intervjuas. De har ägnat lite för många år med pausknappen i beredskap, för åt att analysera tavlor och inredningsdetaljer. Övertygade om att regissören försöker säga oss något. Roligast är när scener klickas fram långsamt, ruta för ruta, för att avslöja uppenbart dolda hemligheter. Eller när konstnären Juli Kearns ritar upp kartor över hotellet, och hur karaktärernas rörelsemönster eller lille Dannys cykelväg är en teknisk omöjlighet, kanske skapad för att leka med våra hjärnor.

I nästa stund luras jag till att stirra på himlen ur inledningssekvensen, där Kubricks skägg på något sätt ska ha morfats in i ett moln (man kan fråga sig varför).

Filmer är aldrig perfekta. Även de mest petnoga råkar ut för klaff-fel, nödlösningar i klipprummet eller att man får finna sig med att filma en jäkla matta som redan finns på plats, och inte en som symboliserar något. Jag växlar mellan att spetsa öronen, titta otåligt på klockan, och bli närmast uppretad över de medverkandes naivitet. De är hängivna, jag misstänker på gränsen till galna. En är övertygad om att NASA förföljer honom sedan han avslöjat att Kubrick fejkade månlandningen. All work and no play makes Jack a dull boy? Hoppas hans hustru har gömt alla yxor.

Intervjuoffren syns aldrig i bild, ljudkvalitén är tveksam. Stilen är enkel och på gränsen till trist. Man får känslan av att "Room 237" kom till i en filmnörds mörka källare. Jag saknar åtminstone en berättarröst som kan guida och tillföra lite trovärdighet och tyngd.

Men ja, filmnörd var ordet, det bör man vara om man ägnar en hel film åt någon annans film, eller går och ser en film som handlar om film för den delen. Och att fokusera sig på Stanley Kubricks skräckmästerverk "The Shining" är ju förstås ett säkert kort. En två timmars dokumentär om "The Shining", lika lång som filmen själv, kunde å andra sidan ha varit lite mer fascinerande än så. En sak är klar, du kommer få svårt att se "The Shining" med samma ögon igen. Men förvänta dig inga svar av "Room 237", den väcker bara ännu fler frågor.

Att Stanley Kubrick, med sitt påstådda IQ på 200, har planterat saker och idéer som vi vanliga dödliga inte uppfattar vid första, andra, tredje titten på "The Shining" är såklart en kittlande tanke.

Men det kan ju inte varit omöjligt att få tag i de kostymörer, scenografer eller propmakers som jobbade på "The Shining" när det begav sig, och helt enkelt fråga dem om regissörens tankar och instruktioner?

Visst. Då hade kanske hela idén med filmen genast fallit. För ibland är en konservburk bara en konservburk.