Sånger från andra våningen 2000

Det finns regissörer som spottar ut film efter film efter film. Sen finns det regissörer som är lite mer restriktiva. Diskussionen om kvantitet och kvalité känns lite väl uttjatad för tillfället, jag lämnar därför den därhän och nöjer mig med att konstatera att Roy Andersson är en utmärkt representant för den sistnämnda gruppen. Mellan hans andra och tredje långfilm, ”Giliap” och ”Sånger från andra våningen” har det gått 25 år. ”Sånger från andra våningen” är uppbyggd på ett otraditionellt sätt. Här finns ingen handling med en konkret början, en klimax och ett tydligt slut, ingen huvudperson och ingen uppenbar uppdelning i det sympatiska kontra osympatiska. Istället får vi bevittna flera olika människoöden: en trogen anställd som avskedas utan anledning, en trollkarl som misslyckas grovt och en möbelförsäljare som genomför ett försäkringsbedrägeri – bara för att nämna tre.

Dessa människor lever i en cynisk, materialistisk och framtidslös värld, i vår värld. För filmen är en massiv kritik av vårt svenska samhälle och av den utveckling som vi människor idag genomgår. Det finns inget hopp om förbättring, ingen ljusning att skymta och inga råd givs om vad vi skall göra för att åtminstone försöka skapa en bättre värld. Gång på gång betonar Roy Andersson att vi lever i den sämsta av alla världar.   

Och det hemska är att man, i alla fall jag och mitt sällskap, roas av det som visas och sägs. I nästan varje scen kunde vi hitta något, en person, en rörelse eller ett uttalande, att brista i gapskratt åt, trots att skrattet fastnade i halsen flera gånger.  Begreppet ”svart komedi” skulle därmed inte kunna definieras på ett mer tydligt sätt. 

Filmens form kan jag inte låta bli att kommentera, även om jag gissar att många redan gjort det innan mig. Roy Andersson använder sig av en stillastående kamera och inga, nästan, kamerarörelser. Detta är mycket effektfullt. Dels för att det är ett ytterst ovanligt grepp i filmens värld (hit räknar jag inte inspelad teater) och därmed fångas åskådarens uppmärksamhet, om denna eller denne sedan blir imponerad är en helt annan fråga. Dels för att detta ger oss, som tittar på, chansen att till fullo koncentrera oss på det som verkligen händer i den visade scenen utan att bli distraherade av diverse kameraförflyttningar, olika bildperspektiv och ovanliga vinklar.  

Karaktärerna i ”Sånger från andra våningen” gestaltas till största delen av vanliga genomsnittliga människor och inte av skådespelare. Detta samt det orörliga scenperspektivet medför att gränsen mellan film och verklighet suddas ut. Flera gånger under filmens gång fick jag känslan av att själv vara en passiv betraktare som nöjer sig med att stå vid sidan om och eventuellt förfasas över det som jag ser men inte agerar på egen hand. Skillnaden mellan film och verklighet är dock att det är helt ok att vara en icke aktiv åskådare till den förra. Och här tror jag att vi har svaret på den, i filmen, återkommande frågan om vad vi alla kan begära av en människa, av oss. Lite reaktion.