Såsom i en spegel 1961

Bergman har hämtat titeln ”Såsom i en spegel” från ett citat ur bibeln, (1 Kor. 13), ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.”

 

Regissören tar sig som vanligt an stora teman som Gudstro, religiös schizofreni och faderskärlek. Redan med första bildrutan blir det symboliskt då Bachs fläskiga cellostråkar sätter stämningen till ett böljande mörkt hav. Göken, som också förekommit i ”Smultronstället”, kokoar i en trätopp och ska vi tro den gamla folktron är det möjligen södergöken-dödergöken som hörs. Eftersom jag lätt förförs av sådana här smådetaljer och älskar symbolik ger introt rysningar, men förtrollningen avtar med det extremt långsamma tempot. Jag finner mig inte sjunka in i handlingen förrän Karins psykiska ohälsa närmar sig klimax, först då ser jag filmens storhet. Fast kanske inte riktigt av den anledning jag väntat mig.

Berättelsen tar vid på en ö där Karin, hennes lillebror Minus och änkepappan David samt hennes man Martin (och tillika läkare) håller hus. David är en bästsäljande, men kommersiell, författare som vill sadla om till diktare. Han skäms inte att utnyttja sin dotters sjukdom för att nå dit. ”Perverterad i sin känslokyla” enligt Martin, som i sin tur tycks sexuellt upphetsad av Karins ångest. Minus har inte heller ett helt oproblematiskt förhållande till kvinns som uttryckligen hävdar att ”Kvinnor är för jävliga” och antyder att Karin inte borde sola halvnaken när han ser (för det gör ju honom eggad?).

 

Tidigt diskuteras Karins sjukdom mellan männen, Martin konstaterar att han blivit hennes fasta punk ”kanske hennes ända trygghet” (samt kallar henne Lilla Kajsa) och pappa David låter henne sitta i knäet och bäddar nere henne i sängen som om hon vore ett barn. Jag finner mig hela tiden fästa fokuset på männens behandling av Karin snarare än på dennes relation till Gud. Karin lever inte upp till kvinnoidealet, hon är ingen ”lugn och blommig kvinna som ger dig barn och kaffe på sängen”. Tankar går till ”The Madwoman in The Attic” - en fackbok inom feministisk litteraturvetenskap som tar upp hur kvinnor ofta gestaltas som antingen änglar eller monster. Jag tänker på mäns rätt förr i tiden att sätta frun på dårhuset, på hysteri (vandrade livmödrar) och på hur alltfler unga kvinnor idag lider av psykisk ohälsa.

Trots att jag borde fokusera på evigheten på ”det konstnärliga spökeriet och illusionernas gravar” och lidandets mening (Bergman kunde behövt lite mer Tao-enligt-puh i sitt liv) tänker jag mest på Karin. Karin som väntar. Väntar på Gud, på att någon ska förstå hennes mörker. Jag ser hur det är först när kvinnan avlägsnats från rummet som lillebror Minus äntligen får sin önskan uppfylld – att få prata med sin far. Hur Minus spottar Karin i ansiktet när hon skrattar åt honom.

Trots att berättelsen i början flyter uppe på ytan är den smått briljant när Karins sjukdomsförlopp eskalerar. Realismen är inte särskilt hög, vare sig när det gäller gestaltandet av Karins sjukdom eller skådespeleriet. Det är en slags förhöjd verklighet som ligger närmre teatern än filmen i sitt utförande. Berättartekniken är inget för den vanlige popcornrulle-entusiasten, utan kanske mer för den som intresserar sig för filmhistoria.

 

Ett tips är att läsa ”Den gula tapeten” innan du ser filmen, en feministisk novell som publicerades 1892 och som sammanfattar ”Såsom i en spegels” problematik. För även om filmen säger mycket om vår oförmåga att se varandra på riktigt, om kärlek, ängslan och evigheten är ändå det som skriker högst Karin – som också först sätter stopp när Gud själv försöker tränga in i henne.