Scrooged - Spökenas hämnd 1988

Frank Cross har gjort sig ovän med tomten. Som verkställande direktör på ett av landets ledande TV-bolag vill han med skräck garantera höga tittarsiffror för sin version av Charles Dickens ”En julsaga”. I trailern bjuder han på drogmissbruk, syraregn, internationella terrorister och motorvägsmördare. Spektaklet knyts sedan samman med en scen på en exploderande atombomb. Franks samvete får nämligen alltid ge vika för marknadsföringspotentialen, något som också påverkar alla i hans omgivning. Särskilt hans assistent Grace som ständigt tvingas arbeta övertid trots att hon har en sjuk son hemma. Men av alla oempatiska handlingar är det nog ändå förslaget om att häfta fast små renöron på levande möss under inspelningarna som placerar honom på tomtens ”naughty”-lista. Och väl där räcker det inte med att bara äta sin spenat var dag för att göra bot.

Liksom i Dickens original får Frank besök från tre spöken. Gångna julars ande och Nuvarande julens ande spelas briljant av David Johansen och Carol Kane, vars spontana örfilar kan reta upp vem som helst. Bill Murrays gör dessutom en av sina bästa rollprestationer. Han insats som Frank får Grinchen att dofta nybakade pepparkakor och tomten i ”Bad Santa” att kännas som värsta mysfarbrorn.  

Men framförallt genomsyras filmen av en cynisk humor som driver med allt från hur Charles Dickens skulle uppskattat att se bröstvårtor i filmatiseringen av sin berättelse till hur äldre damer får hjärtsnörpe av Franks skräcktrailer. ”Scrooged” lyckas skruva till originalet och modernisera den med budskapet hyfsat intakt. Att det i denna version är ungdomsförälskelsen Claire som bidrar till Franks förändring är enligt mig bara ett plus. Som julfilm betraktat är nämligen en sentimental kärleksstory lika viktigt som mandeln i gröten (något till och med ”Die Hard” skaparna visste om). Och den förtjänar sin plats jämte ”Ensam hemma”, ”Love Actually” och ”Ett päron till farsa firar jul”. 

Julfilmer råkar tyvärr vara en genre jag känner alltför väl till. En december när jag låg sjuk plöjde jag nämligen alla Netflixs filmer på temat och kan därefter motvilligt utnämna mig själv till något av en expert. För att kategoriseras som en adekvat julfilm bör några av följande kriterier uppfyllas: julpynt i varierande kvalité (gärna hemmagjort), gullig unge med kattunge-ögon (gärna lite knubbig), en (gärna spritfylld) julfest med kollegorna, djur (om inte renar så gärna en hundvalp, kattunge eller något annat fluffigt), stickade tröjor med jultema. Förutom dessa inslag har ”Scrooged” också det glittrigaste julkortet i rockärmen – nämligen surgubben som blir snäll. Och alla vet att tomten gillar snälla barn bäst.  

Att filmen trots 80-tals kostymen känns tidlös beror såklart främst på Dickens berättelse. För vem vill inte tro att världen skulle bli bättre om bara alla Franks därute vågade släppa in en Claire i sina liv? Om det vore lika coolt att rädda världen som att styra den? Det konceptet gestaltas fint i en scen mellan Frank och Claire - ”Same old Claire... still trying to save the world?”, säger Frank. ”You still trying to run it?” svarar Claire med ett snett leende.

Även om den som julfilm betraktat är en fullpoängare har den dock sina mindre lustiga inslag. Till skillnad från originalet kan Franks förändring enligt vissa filmkritiker ses bero på rädslan för att förlora sitt jobb och inte för att han faktiskt gjort en djupare insikt. Tolkningen gör på så vis originalet inte rättvisa i samma utsträckning som andra filmatiseringar, men som parodi betraktat tycker jag den glimrar lika klart som den där julstjärnan. Avslutningsvis vill jag bara lägga till: All I want for Christmas is Murray.