Shanghai 2010

Både utseendemässigt och innehållsligt har Mikael Håfströms "Shanghai" precis det vi förväntar oss av en spionthriller som utspelar sig under brinnande andra världskrig. Skådeplatsen är som titeln avslöjar Shanghai, året 1941. Japanerna har tagit kontrollen av de flesta betydande städer i Kina, utom just kuststaden som nu är indelad i flera sektorer, en fransk, en brittisk, en amerikansk och japansk. Diplomatiska egenskaper är guld värda, för staden är som ett minfält där ett muntligt snedsteg eller samhörighet med fel person lätt får fatala konsekvenser.

Mitt i denna internationella stad hamnar den amerikanske spionen Paul Soames med en täckmantel som journalist. Hans kollega Connor har blivit mördad och han är fast besluten om att ta reda på av vem. Som amerikan är han neutral, USA har ännu inte dragits in i kriget, men han får ändå arbeta hårt med antingen sin charm eller våld för att passera oskadd genom det getingbo staden är. Han förstår ganska snart att nyckeln till att finna Connors mördare är dennes japanska älskarinna. Hon har även delat sänghalm med den japanska kaptenen Tanaka, som i sin tur försöker sätta dit den kinesiska maffiabossen Anthony, vars fru Anna är lierad med motståndsrörelsen och som Paul blir förälskad i. Däremellan förför han även den tyska spionen Leni.

Låter det lite rörigt? Det är det också och bitvis är det faktiskt svårt att hänga med i svängarna. Vem är det som förråder vem nu, vem är otrogen nu, och vem i hela världen kan man lita på? Den komplicerade handlingen är förstås avsiktlig för att understryka Pauls utsatta position och beskriva det politiskt spända läget.

Tillsammans med mycket fina kulisser där staden återskapats väl och fina interiörer, ihop med välskräddade kostymer, hattar och blanka sidenfodral, är filmen en fröjd för ögat. Lägg därtill en effektiv ljussättning som arbetar mycket med skuggor och dämpad belysning så har du en stämning som andas film noir. Utöver det visuella tillkommer också klassiska miljöer och attiraljer som hör spionthrillern till, som casinobesök eller hemliga meddelande i cigarettetuier och ledtrådar i form av efterlämnade tändsticksaskar.

Trots att "Shanghai" har alla attribut och en story som för tankarna till andra stadsfilmer-under-rådande-politisk-konflikt som "Casablanca" eller "Havana", så levererar tyvärr inte Mikael Håfström hela vägen ut.  Det största problemet är faktiskt den komplicerade handlingen. Det blir lite för många vändningar, den är några karaktärer för mycket för att vi ska hinna engagera oss. Då nästan samtliga spelar ett dubbelspel är det också svårt att finna sympatier för dem när sveken och knivarna i ryggen staplas på varandra.

Störst behållning är dock John Cusack i huvudrollen, som ju faktiskt alltid är bra. Håfström får ur honom en fin tolkning av den luttrade spionen. Han är både charmig och bufflig, kan förföra och ta en snyting, och går inte många meter utan ett glas i handen, det är med andra ord precis som det ska vara i spionthriller från 1941.