Shelter 2010

Den luttrade rättspsykiatrikern Cara Hardings (Julianne Moore) ställs i "Shelter" framför en patient som vid en första anblick verkligen lider av "multiple personality disorder". Hardings skepsis inför detta fenomen - hon har just skickat en simulerande barnamördare med samma diagnos till death row - får ordentligt tuggmotstånd när det dessutom visar sig att varenda en av den snart trettioåriga Davids (Jonathan Rhys Meyers) inneboende personligheter är gamla mordoffer. En utstuderad bluff eller något som den krassa vetenskapen inte råder på? Harding följer spåret och läget blir ganska omgående pyrt - utan att avslöja för mycket av handlingen så fläskas här på med i stort sett alla vedertagna skräckfilmsklichéer som finns, med vad det innebär av religiösa dödsdomar, förbannelser och voodoo.

Man skulle kunna göra det enkelt för sig och säga att själva filmen på det sättet lider av kluvna personligheter; den första lovar gott och antyder en krypande, psykologisk rysare i ett sorts kammarspel mellan Rhys Meyers och Moore, den andra försöker skamlöst flirta in sig hos den delen av publiken som kommer att gå och se "Shelter" eftersom det står "Från producenten av The Ring" på filmaffishen. Jag gillade själv sistnämnda filmen, men den intelligens som finns i den har här ingen motsvarighet alls. Less is more, någon?

Manusförfattaren Michael Cooney har behandlat multipla personligheter förut, i John Cusack-thrillern "Identity". Att Måns Mårlind och Björn Stein med sitt första Hollywood-projekt har fått utgå från hans ganska schablontyngda penna är synd; den originalitet och fräschör som den svenska regissörsduon tidigare har visat prov på, i "Storm" och framförallt den bitvis lysande tv-serien "De drabbade", får här begränsat svängrum. Det finns inte mycket att klaga på hantverksmässigt vad gäller regin, men storyn - som alltså börjar som en rätt lovande psykoligisk thriller - urartar i den senare hälften av filmen till en övernaturlig skräckis av dussinmärke. Man har sett allt förut, både sämre och bättre utfört, man känner i regel inte att man behöver se det igen, om ingenting nytt tillförs genren.

Om inget annat så vill man då åtminstone bli ordentligt skrämd, men bortsett från ett par otäcka scener så arbetar inte "Shelter" med tyngre arsenal än plötsliga inzoomningar på förruttnade ansikten, och hysteriskt höga ljudeffekter.

Därmed har Mårlind och Stein levererat ett inträdesprov på den amerikanska filmmarknaden som visserligen inte är upphetsande - godkänt för regi, som filmisk helhet icke - men som förhoppningsvis i förlängningen leder till att de får utveckla sitt egna, unika uttryck i mer spännande projekt (Att deras Hollywoodkarriär får en definitiv fortsättning är redan spikat, härnäst väntar den fjärde delen i "Underworld"-sagan för dem).

I den bästa av världar kommer de framöver att höja sig över den videohylla som "Shelter" sorteras in under. På den står det nämligen: "Bruksrysare som precis lika gärna hade kunnat skrivas på åttiotalet och som kommer att göras fyrahundratusenmiljoner gånger till."