Sherlock Holmes: A Game of Shadows 2011

Första filmen var en häftig och kul uppdatering av Arthur Conan Doyles klassiska figur där Guy Ritchies hetsiga regi matchades väl av Robert Downey Jr:s välbekanta sarkasm och Jude Laws svårmotståndliga elegans. Här är radarparet tillbaka och medan Dr. Watson (Law) förbereder sitt bröllop så är Holmes (Downey Jr.) ett ondskefullt mästargeni (vad annars? Här i Jared Harris skepnad) och hans förödande planer på spåren.

Första knepet med att göra en bra uppföljare är att försöka behålla första filmens stämning genom att få med originaluppsättningen i form av team och ensemble. Här är förutom regissör och stjärnor även Rachel McAdams, Kelly Reilly, Eddie Marsan (blinka och du missar honom) och mäktige kompositören Hans Zimmer med sin pulserande musik tillbaka. Saker och ting är alltså som de bör vara, vilket också är filmens stora problem. Man har sett det mesta förut.

För den blågula publiken är självfallet Noomi Rapaces närvaro kanske mest intressant. Hon spelar en spåkvinna som av tillfälligheter rycks med i äventyret och rollen är större än vad man kanske väntar sig av en Hollywood-debuterande svenska. Dessvärre erbjuds inte mycket fördjupning i rollfiguren och förutom en hastig, dramatisk scen i upplösningen så får hon mest springa och ta några sporadiska repliker så att Downey Jr. och Law får andningspaus.

Stjärnorna gör vad de ska men Downey Jr., vars rappkäftade sarkasm fyllt både dessa filmer och (snart) tre ”Iron Mans”, börjar kännas lite överexponerad och luggsliten i likhet med Johnny Depp i ”Pirates of the Caribbean”-serien. Law, som den mer sympatiska och mänskliga parten i duon, är behållningen och hans gamle ”Wilde”-motspelare Stephen Fry är kul som Holmes bror. Alltid underskattade Harris är inte oväntat klockren skurk.

För fansen av första filmen levereras det som väntas. Det finns vältajmad humor även om en del, som Holmes ständiga förklädnader (man i kvinnokläder har väl inte varit kul sedan 1993?), faller lite platt. Tempot är högt och actionscenerna välgjorda. Men det finns inte mycket som känns direkt nytt eller fräscht. Många twistar i filmen är lite överdrivet uttänkta och förutsägbara medan de ständiga sekvenserna där Holmes planerar sina attacker i slow-motion blir några för mycket, speciellt i upplösningen där man blåser publiken på ett häftigt klimax.

Som uppföljare fungerar ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” fint och direkt tråkig är den aldrig. Första filmens fans får vad de förväntar sig och den passar utmärkt som ett spännande matinéäventyr en gråmulen vinterdag. Men storymässigt lämnar den en hel del att önska och personligen vill jag gärna se att Downey Jr. tar ett sabbatsår inom snar framtid – eller spelar något annat än en sarkastisk skitstövel. Samt att Rapace får spela en riktig karaktär nästa gång.