Side Effects 2013
Synopsis
Info
Ovanlig mix av genrer
Steven Soderbergh fortsätter att spotta ur sig filmer. Under de senaste två åren blir "Side Effects" hans fjärde verk efter "Contagion", "Haywire" och "Magic Mike". Direkt från början känns det som om den här senaste är på en annan - mer välproducerad - nivå, och det beror inte bara på den imponerande rollistan med Rooney Mara ("The Girl with the Dragon Tattoo") och Jude Law i spetsen.
Här finns en kamera som medvetet rör sig från detalj till detalj. Sakta med säkert noterar den sådant som vi bör lägga märke till. Som den stiliga lägenheten, den inslagna presenten, och sedan blodspåren som vittnar om allt annat än lycka.
Denna scenen är från tre månader framåt i tiden och vi tar sedan ett steg tillbaka för att få se hur Emily (Mara) besöker maken Martin (Channing Tatum) i fängelset, hur han kommer ut efter att ha avtjänat sina fyra år och hur de sedan försöker lappa ihop sitt äktenskap.
Men det står snart klart att Emily lider av en depression, som hon har svårt att ta sig ur på egen hand. Efter att ha kraschat med bilen in i en betongvägg och hamnat på sjukhus får hon kontakt med psykologen Dr Jonathan Banks (Law). Nu börjar det "name-droppas" olika piller med en onaturligt hög frekvens, vilket förstås ger filmen en skjuts i riktningen av social-drama. Man börjar ställa sig frågor som "är det här enda sättet att må bättre", "hur beroendeframkallande kan dessa mediciner vara" och förstås "vad har de för bieffekter".
För det är klart att det är det senaste som en film med titeln "Side Effects" tar fäste på. Det visar sig finnas många fler frågor att ställa, som vad för ansvar läkarna som skriver ut pillren har om deras patienter kanske inte alls mår bättre av dem. Det här är riktigt intressant och det är dessutom väldigt snyggt skildrat eftersom vi verkligen lämnas att bilda vår egen uppfattning om huruvida Dr Banks är boven eller offret i det här dramat.
Berättelsen vaggar in oss i en sådan övertygande och spännande handling att det kommer som en överraskning när detta drama tar en vändning till att bli thriller. Det nytänkande i att mixa dessa två genrer samt att övergången tar oss på sängen imponerar tillräckligt för att det ska ta en bra stund innan man vågar erkänna för sig själv att den nya tråden saknar i både trovärdighet och finess. Speciellt är Catherine Zeta-Jones roll som Emilys tidigare psykolog, Dr Victoria Siebert, aningen klumpigt och teatralt skriven och framförd.
Law och Mara är å andra sidan så bra som man förväntar sig. Och det ihop med ett otroligt vackert foto, den sökande berättartekniken som håller oss på halster och att man tar ett nytt grepp på den ständigt aktuella frågan om vad receptbelagda antidepressiva läkemedel kan göra med människor - gör att betyget ändå blir väl godkänt.