Sing 2016

Teaterdirektören Mr. Moon är en koalabjörn som lever på gamla dagars glansiga meriter. Det var länge sedan han satte upp något på sin teater och räkningarna har samlats på hög. Banken jagar honom och hot om vräkning föreligger, men just då får han en idé om att sätta upp en tävlings-show med amatörtalanger. Ett tryckfel på flyern får mängder av stadens djur att samlas bakom portarna nästa dag med hopp om att bli den sökta stjärnan och vinna - inte bara äran, men också den stora summan vinstpengar som utlovas.

Illumination Entertainment är produktionsbolaget bakom filmer som ”Minionerna” och nu senast ”Husdjurens hemliga liv”. Även om jag gillade ”Husdjuren” väldigt så har inte deras filmer på sistone varit några höjdare inom genren och så heller inte ”Sing”. Ändå är också denna bra, på det där säkra, lite småtråkiga sättet. 

Historien är väldigt simpel, fast lyfter här och var tack vare intressanta sidohistorier och de välbekanta tonerna. Barnaskaran som jag dagen till ära samlat ihop är mellan sex och sju år och samtliga verkligen älskade filmen och trallade glatt med i musiken som de kände igen från tv och radio. 

Animeringen är färggrann och de många djurfigurerna oförargligt charmiga. Jag ser filmen dubbad i 3D och visst, ett annat djup fås ju bakom brillorna, men i det stora hela känns de rätt onödiga, då detta i huvudsak är mer en fröjd för öron än ögon. Dubbningen är det kanske inget direkt fel på, mer än dubbningen i sig, fast det är ju mitt problem då jag helst ville se originalversionen, men gav denna gång vika för barnens önskningar. Lite störd blir jag i och för sig på vissa dialekter som låter väldigt mycket på svenska, utan att tillföra något.

I dessa ”Idol” och ”X-Factor”-tider finns det mycket man känner igen från konceptet talangjakt, men jag hade önskat att man vågat skoja om det på ett vassare sätt för att roa även oss lite äldre. Istället är manuset väl snällt och tar inga risker åt något håll, varför filmen nästan blir en aning banal på sina håll, medan humorn som ändå finns där faller platt på andra.

”Sing” är dessutom lång och börjar efter en dryg timma kännas som det också. Dock räddas vi från att dö tristessdöden tack vare sista aktens alla sångnummer, som vi ju faktiskt tills dess gått och väntat på. Och då blir det också äntligen så där härligt tralligt och musikaliskt finstämt att man knappt kan eller vill sitta still på sin stol.

Det är djärvt att dra ut på något som redan är rätt utdraget, men då det är musiken (och i och för sig även karaktärerna som framför den), som är det bästa i filmen, känns det helt rätt att avslutningsvis få en rejäl dos av den varan.