Sing 2 2021

Talangerna som teaterdirektören Mr. Moon signerade i ”Sing” agerar nu i hans föreställning ”Alice i Underlandet” för fullsatta hus. Filmen inleds med ett galet färgglatt sångnummer som cementerar den poppiga och lustfyllda atmosfären. I publiken syns RedShore Citys talangscout Suki som letar efter en ny show till den berömda Crystal Tower Theatre. Dessvärre avviker hon redan efter första akten, måttligt road av Mr.Moons föreställning. Hans dröm om att få resa med sin show till storstaden tycks därmed raserad, om det inte vore för hans orubbliga envishet. Istället för att ge upp samlar han nämligen hela sin ensemble och tar sikte mot stjärnorna – även om konsekvensen blir att han måste ljuga sig fram för att få uppträda på Crystal Towers stora scen. Och hitta en världskändis som gått under jord för 15 år sedan. Ett uppdrag som visar sig svårare än förutspått.

Karaktärerna är liksom i föregångaren lätta att tycka om. Särskilt Mr. Moons assistent Miss Crawly imponerar stort. Hennes virriga, men godhjärtade, personlighet ger utlopp för en hel del humor, som då hon sladdar fram längs landsvägarna i en Ferrari headbangande till kängpunk i intensivt 16-dels komp. Mr. Moon är också mysigt snäll. Han får mig att tänka på Robin Williams i filmer som ”Toys”, ”Döda poeters sällskap” och ”Mrs. Doubtfire”. Tack vare att samtliga karaktärer är djur får vi också ta del av en skön variation av kroppstyper. Rosita, mammagrisen som innehar showens huvudroll, är långt ifrån stereotypiskt modellsmal. Inte heller Meena ser traditionellt tonårstrendig ut, vilket är uppfriskande. Den övergripande berättelsen däremot är mer som en genomsnittlig popvers. Varken särskilt medryckande eller provocerande dålig, utan alldeles lagom lättsmält.  

Filmen surfar på en våg av trallvänliga hits, snarare än ett fantastiskt manus. Vi får lyssna till Billie Eilish, U2, Bon Jovi, Shawn Mendes, Prince, The Weeknd och Aretha Franklin. Och stundtals är det riktigt svårt att sitta still i biostolen. Även om valet av låtar är lika spretigt som den sci-fi-show ensemblens Mr. Gunter i hast komponerat ihop. Men tack vare det konstanta flödet av popsånger översköljs jag av samma tillfredsställelse som när jag funnit en ny favoritlåt att lyssna till på repeat.

Man ska bara (liksom med en pophit) inte lägga för stor vikt vid orden. Känsla går före perfektion. Liksom sångaren Johnny får uppleva då han tvingas dansa inför Redshores Citys prisbelönta koreograf Klaus Kickenklober. Klaus är skolad i traditionell balett och använder sig av en metronom för att tillrättavisa dansarnas taktkänsla. Detta står i rak kontrast till gatsmarta Johnny som alltid förlitat sig på sin magkänsla. Här infinner sig också en liten kritik mot uppdelningen av fin- och fulkultur, som är något förenklad, men likväl lyfter klyftan mellan olika dansstilar.

Lite som att knarka min spellista med topplåtar från 2021 är ”Sing 2” en skön verklighetsflykt i ackordföljd C-G-AM-F. Och kanske är den ett sätt för nästa generation att få ta del av lite äldre topphits-historia.