Skuggor ur det förflutna 1947

Jeff Bailey jobbar på en bensinmack i en liten stad i Kalifornien. En dag kommer en man från hans förflutna till hans mack och vänder Jeffs småstadsidyll på ända. Jeff tvingas berätta för sin flickvän om sitt förflutna som privatdetektiv utanför lagens gränser och om den romans han hade med sin klients flickvän, vilken tvingade honom att dra sig undan och leva gömd. Samtidigt, till följd av att han nu blivit hittad av mannen, dras han in i ytterligare ett uppdrag i laglighetens gråzon. I samband med det kommer kvinnan som en gång svek honom tillbaka in i hans liv, med ödesdigra konsekvenser.

Robert Mitchum i rollen som Jeff bär hela filmen med sin coola antihjälte som inte låter sig styras av någon, och med en integritet som blir hans fall. Det går bara inte att ogilla honom i all sin smarta nonchalans. Även fast han hamnar mitt i diverse smutsiga affärer hanterar han dem rakt och ärligt, och vinner på så vis både sina vänners och sina fienders respekt. Samspelet med den onde Whit, spelad med känsla och precision av Kirk Douglas, är smidigt och rappt. De båda karaktärerna lyfts av kontrasten mellan skådespelarna. Den stiliga, rika och hänsynslösa Whit med sin raka hållning och sina klara besked får den mumlande Jeff att framstå som slapp och malplacerad, men alltid med svar på tal. I interaktionen kommer båda till sin fulla rätt, och kakartärerna får en trovärdighet som ibland annars känns något vacklande, särskilt i det något stela samspelet med filmens femme fatale Cathy, spelad av Jane Greer.

Ett mångbottnat manus med en rad fräcka meningsutbyten och one-liners som går att tolka på flera nivåer bidrar till Jeffs coolhet och gör historien till en tät och smart detektivfilm, där varje ord känns ödesmättat och betydelsefullt. Det är ett nöje att höra Robert Mitchum mumlande komma med sina spydigheter, som levereras med ett stenansikte som varken uttrycker förvåning eller rädsla vad han än råkar ut för. När han inser att någon försöker sätta dit honom för mord konstaterar han helt sonika, utan att låta tonfallet avslöja hans inre känslor, att "I think I'm in a frame".

I den repliken uttrycks även något av filmens metatext, som består av en återkommande självmedvetenhet om att den är just en film. På grund av att Mitchum då repliken levereras är inramad både av bilen han sitter i och av filmdukens kvadratiska yta får uttrycket att vara "in a frame" många olika betydelser, bland annat den filmiskt självreflexiva. Flera liknande situationer lyfter fram filmens metatext, som snarare förhöjer filmupplevelsen genom att göra tittaren medveten om dess många komponenter, men utan att förta något av handlingen eller göra filmen parodiskt självreflexiv.

Den för en film noir obligatoriska flashbacken med hjälten som berättarröst finns givetvis med och fungerar som ytterligare ett igenkänningsmoment i linje med den självmedvetna berättarformen. Jeff berättar för sin nuvarande flickvän, och för publiken, om sin tid som privatdetektiv, vilket lägger grunden för den fortsatta historien där Jeff återigen dras in i sitt gamla liv. Även om berättarrösten ibland blir lite fånig och tenderar att gå åt apelsin-TV-hållet när den berättar exakt samma sak som syns i bild, är den bitvis ett bra komplement till bilderna, och väver smidigt ihop historien.

Med en effektiv klippning som håller tempot på en jämn nivå och får berättarlogiken att flyta på utan hinder, blir filmen en välpolerad, underhållande och spännande historia.