- Ta en dam med ett mörkt förflutet och en (anti)hjälte utan en framtid
- använd ingen fiktion förutom ”pulp fiction”
- se Amerika genom en främlings ögon
- realisera filmen i vilken färg som helst, så länge den är svart
- och det är inte vad du säger utan hur du säger det.
Film noir är inte en lätt genre att definiera men det är inte en nackdel utan pekar mot hur mycket genren säger om vårt sätt att se på och förstå världen. Nedan följer en samling saker förknippade med Film noir-genren men i slutändan så är de inte lika viktiga som känslan. När du vet vad en Film noir är så vet du det, den vetskapen kan du få genom att, t.ex., titta på filmerna som är med på denna lista.
En liten ”fusklista” för Film noir-förståelse: likheter med grekiska tragedier, 1940 och 1950-tal (efterkrigstiden och kalla kriget), femme fatales, flashbacks, subjektiva berättarröster, urbana dinerhak, nedgångna kontor, privatdetektiver, nomadiska ensamvargar med mörkt förflutet och cynisk inställning till livet, snofsiga nattklubbar, persienner och skuggorna de kastar, neonskyltar, modern konst, hattar, trenchcoats, cigaretter, alkohol, cocktails, revolvrar, radioröstlägen, orkesterscores av t.ex. Bernard Herrmann och Max Steiner, melankolisk jazz, hårdkokt dialog inspirerad av t.ex. författare som Raymond Chandler och Dashiell Hammett, platser som t.ex. the Bradbury Building, den amerikanska drömmens förfall, dämpat svartvitt foto, inspiration från tysk expressionism (se t.ex. Doktor Caligaris kabinett), ödesmättad fatalism, skuggor, dimma och rök.
Så, utan further ado, som Shakespeare skulle ha sagt, så har ni här de 10 bästa Film noir-filmerna. Om ni saknar någon så tipsa gärna läsare i kommentarerna!
I denna klassiker får vi följa en intrikat iscensatt historia om hämnd och korruption som innehåller de flesta av de ingredienser som gör genren Film noir så säregen och förförisk. Miguel ”Mike” Vargas jobbar för den mexikanska regeringen med frågor om hur man stoppar droghandel. På väg till USA för att fira sin smekmånad så blir han intresserad av ett bombattentat på amerikansk mark, där det misstänkts att personer från Mexiko är skyldiga.
Filmen inleds med en 3.20 minuter lång scen, utan klipp, som är av världsklass och vittnar om varför regissören Orson Welles är en av filmhistoriens skickligaste filmskapare. Berättelsen vägrar att gå åt det håll som förväntas och lyckas med att intressant diskutera ämnen som rasism och korruption samtidigt som den ständigt underhåller med svärtad spänning. Charlton Heston gör, trots att det är lite konstigt att han spelar mexikan (med något skrattretande make-up), en av sina bästa roller och Orson Welles är fantastisk som antagonist.
Historien om regissören och manusförfattaren Abraham Polonsky visar på en av den amerikanska filmindustrins, och USA i allmänhets, mörkaste sidor, häxjakten mot politiska meningsmotståndare (främst kommunister) ledd av Joseph McCarthy och hans House Committee on Un-American Activities (HUAC). Utpekad av kommittén så vägrade Polonsky 1951 att vittna och blev som konsekvens svartlistad.
Han fortsatte att skriva filmmanus under pseudonymer men världen blev rånad på en karriär som högst sannolikt hade varit fantastisk. Hans enda film, som regissör, innan svartlistningen är "Hasard", en film som på ytan är en spännande noir-thriller om en advokat som jobbar för en storgangster som vill ta över New York men under ytan diskuterar både bibeln och dåtidens amerikanska samhälle, med hjälp av referenser och metaforer. Den fantastiska och underskattade John Garfield gör en av sina bästa roller i huvudrollen som advokaten Joe Morse.
Som så många andra regissörer så började Otto Preminger sin karriär i Europa men lockades av de Hollywoodianska pengarna och kändisskapet när han fick ett erbjudande av demonproducenten Darryl F. Zanuck. Producerad under andra världskriget med mycket problem och bråk, Zanuck bytte ut Preminger till en början, så blev Laura till slut en storartad succé hos både publiker och kritiker och markerade starten för en regissörskarriär som skulle fortgå i över 40 år.
Filmens titelroll spelades av Gene Tierney, en av de vackraste skådespelare som någonsin har setts på den vita duken, och innehåller en rad hypnotiskt bra rolltolkningar, av bl.a. den oefterhärmliga Vincent Price. Laura har blivit mördad precis innan filmens speltid startar och vi får följa journalisten Waldo, spelad av Clifton Webb, medan han lär känna och blir, precis som alla i publiken, totalt involverad i Lauras liv och öde. Upplösningens ”twist” är inte helt svårgissad men ändå fullständigt tillfredsställande.
Humphrey Bogart är, om inte en av de bästa, så åtminstone en av de mest intressanta skådespelarna i filmhistorien, och detta är kanske hans bästa, om än inte hans mest ikoniska, roll. Några av hans bästa roller har han gjort i vår aktuella genre. Bogarts rollfigurs namn, Dixon Steele, känns direkt hämtat från en metaparodi regisserad av Communitys Abed men "Nakna nerver" är en mångbottnad undersökning av en cynism och beroendemönster som verkligen når djupet av det mänskliga psyket. Steele är en cynisk manusförfattare som blir misstänkt för mord. Filmens spännande plot förgylls av lager av kommentarer om, och kritik av, kändisskap och Hollywood.
En ficktjuv, perfekt spelad av Richard Widmark, blir indragen i en ödesmättad spionhistoria som osar av den nervpressande atmosfär som rådde under kalla kriget. När Skip McCoy stjäl Candys plånbok så är han, och hon, helt omedveten om att den innehåller en mikrofilm som fler än en regering är beredd att döda för. Porträtteringen av det småbrottsliga livet känns både trovärdig och snyggt stiliserad, med ett flertal scener som hugger till i hjärtat. Filmens väldigt lockande mörker, både visuellt och berättarstrukturellt, gör att man blir väldigt involverad i filmernas handlingstrådar och alla rollfigurers liv, en av denna films och genrens största fördelar är hur varje rollfigur, liten som stor, känns engagerande på mer än ett sätt.
Nancy ska gifta sig med John men precis innan bröllopet så kommer en man som säger sig sitta inne med obekväma sanningar om bruden. Vad som följer är en Film noir-film med psykologiskt djup som experimenterar med berättarstrukturer och låter publiken gissa vad som är sant eller falskt. Filmens användning av subjektiva berättare som alla, med hjälp av flashbacks, säger och tycker olika saker om Nancy, och vad hon har gjort eller inte gjort, är mästerligt iscensatt och ger oss en film som håller spänningen lika uppskruvad som volymen på en hårdrocksfestival som skiter i om tillståndet ryker.
Upplösningen, som jag inte ska spoila, är en överraskande och härligt fantasifull avslutning på en film som vågar ta risker samtidigt som den är fast planterad i genren. Frågan vi får svar på när filmen når sin upplösning är vad som finns i den väska som handlingen har kretsat kring. Med en kalla kriget-stämning som är påtaglig så hålls publiken lika fastklistrad i sina stolar som Jim Carreys fastfrusna tunga i den där minnesvärda scenen i "Dum & dummare". Filmen är baserad på Mickey Spillanes mysterie-romaner och huvudpersonen är hans brutala och kompromisslösa privatdetektiv Mike Hammer, en rollfigur som man gärna beskådar på duken men aldrig hade velat träffa i verkligheten.
Vi börjar på en bensinmack på landet. En man och en kvinna lever ett trevligt liv men en kund förändrar allt. Snart så måste vår huvudperson ta itu med sitt mörka förflutna i staden han lämnade bakom sig. "Skuggor ut det förflutna" är full av skuggigt beteende och det finns inte många regissörer som är bättre på att visualisera skuggor än Torneur, med sitt förflutna i skräckfilm. Robert Mitchum är fullständigt fenomenal som den arketypiska Film Noir-antihjälten och har formidabla motståndare inte bara i sina tveksamma val utan också i Kirk Douglas mångfacetterade antagonist. Filmens narrativ är perfekt iscensatt med en smart blandning av flashbacks och ”nutid” och varje bild, även de ljusa dagsscenerna, dryper av den svärta som är synonym med Film noir.
Kanske är "Den tredje mannen" mest känd för Orson Welles tonsäkra och ikoniska insats som Harry Lime, och hans vapendragare Joseph Cottens lika imponerande insats som pulp fiction-författaren (perfekt yrke för protagonisten i en Film noir-film) Holly Martins. De är fenomenala men det är regin av Carol Reed som gör att exakt varje sekund av filmen fungerar på alla plan. Reed är en regissör som är omtyckt men ändå underskattad, hans filmer (för mer noir av honom så se den finfina "Odd Man Out") är så gott som alltid perfekt realiserade med ett detaljtänk, som hade gjort de flesta perfektionister avundsjuka ,och en experimentlusta som är innovativ utan att ta ifrån historieberättandet. Den ansedda och alltid underhållande författaren Graham Greenes manus är det perfekt materialet för Reed att jobba med. Den expressionistiska stämningen, som filmen förmedlar när den tar oss med till efterkrigstidens cyniskt skuggiga Wien-gator, är svårslagen och ger oss film som är eggande mysteriös och fullständigt oförglömlig.
Inte bara en av de bästa filmerna i genren utan också en av de bästa filmerna i världen. "Sunset Boulevards" berättarstruktur och upplägg har härmats och hyllats otaliga gånger i film och på tv (se t.ex. "The Simpsons"). Filmens handling, en åldrande stumfilmsstjärna försöker återuppliva sin karriär och sitt kärleksliv med hjälp av en ung och hungrig manusförfattare, innehåller alla de element som gör Film noir så fantastiskt och får ännu fler dimensioner genom smart Hollywoodsatir och det psykologiska bråddjup som Gloria Swanson skänker sin huvudperson.
Filmen tittar nostalgiskt tillbaka på en filmhistorisk guldålder samtidigt som den i utförande är modernare än många av dagens filmer. Håll ett extra öga öppet för att inte missa cameos av celebriteter som Buster Keaton, Hedda Hopper, Cecil B. DeMille och svenska Anna Q. Nilsson.
Topp 10: Collegefilmer
Topp 10: Feelgood-filmer
Topp 10: Heistfilmer
Martin Memet Könick
Film noir är inte en lätt genre att definiera men det är inte en nackdel utan pekar mot hur mycket genren säger om vårt sätt att se på och förstå världen. Nedan följer en samling saker förknippade med Film noir-genren men i slutändan så är de inte lika viktiga som känslan. När du vet vad en Film noir är så vet du det, den vetskapen kan du få genom att, t.ex., titta på filmerna som är med på denna lista.
En liten ”fusklista” för Film noir-förståelse: likheter med grekiska tragedier, 1940 och 1950-tal (efterkrigstiden och kalla kriget), femme fatales, flashbacks, subjektiva berättarröster, urbana dinerhak, nedgångna kontor, privatdetektiver, nomadiska ensamvargar med mörkt förflutet och cynisk inställning till livet, snofsiga nattklubbar, persienner och skuggorna de kastar, neonskyltar, modern konst, hattar, trenchcoats, cigaretter, alkohol, cocktails, revolvrar, radioröstlägen, orkesterscores av t.ex. Bernard Herrmann och Max Steiner, melankolisk jazz, hårdkokt dialog inspirerad av t.ex. författare som Raymond Chandler och Dashiell Hammett, platser som t.ex. the Bradbury Building, den amerikanska drömmens förfall, dämpat svartvitt foto, inspiration från tysk expressionism (se t.ex. Doktor Caligaris kabinett), ödesmättad fatalism, skuggor, dimma och rök.
Så, utan further ado, som Shakespeare skulle ha sagt, så har ni här de 10 bästa Film noir-filmerna. Om ni saknar någon så tipsa gärna läsare i kommentarerna!
10. En djävulsk fälla (1958)
I denna klassiker får vi följa en intrikat iscensatt historia om hämnd och korruption som innehåller de flesta av de ingredienser som gör genren Film noir så säregen och förförisk. Miguel ”Mike” Vargas jobbar för den mexikanska regeringen med frågor om hur man stoppar droghandel. På väg till USA för att fira sin smekmånad så blir han intresserad av ett bombattentat på amerikansk mark, där det misstänkts att personer från Mexiko är skyldiga.
Filmen inleds med en 3.20 minuter lång scen, utan klipp, som är av världsklass och vittnar om varför regissören Orson Welles är en av filmhistoriens skickligaste filmskapare. Berättelsen vägrar att gå åt det håll som förväntas och lyckas med att intressant diskutera ämnen som rasism och korruption samtidigt som den ständigt underhåller med svärtad spänning. Charlton Heston gör, trots att det är lite konstigt att han spelar mexikan (med något skrattretande make-up), en av sina bästa roller och Orson Welles är fantastisk som antagonist.
9. Hasard (1948)
Historien om regissören och manusförfattaren Abraham Polonsky visar på en av den amerikanska filmindustrins, och USA i allmänhets, mörkaste sidor, häxjakten mot politiska meningsmotståndare (främst kommunister) ledd av Joseph McCarthy och hans House Committee on Un-American Activities (HUAC). Utpekad av kommittén så vägrade Polonsky 1951 att vittna och blev som konsekvens svartlistad.
Han fortsatte att skriva filmmanus under pseudonymer men världen blev rånad på en karriär som högst sannolikt hade varit fantastisk. Hans enda film, som regissör, innan svartlistningen är "Hasard", en film som på ytan är en spännande noir-thriller om en advokat som jobbar för en storgangster som vill ta över New York men under ytan diskuterar både bibeln och dåtidens amerikanska samhälle, med hjälp av referenser och metaforer. Den fantastiska och underskattade John Garfield gör en av sina bästa roller i huvudrollen som advokaten Joe Morse.
8. Laura (1944)
Som så många andra regissörer så började Otto Preminger sin karriär i Europa men lockades av de Hollywoodianska pengarna och kändisskapet när han fick ett erbjudande av demonproducenten Darryl F. Zanuck. Producerad under andra världskriget med mycket problem och bråk, Zanuck bytte ut Preminger till en början, så blev Laura till slut en storartad succé hos både publiker och kritiker och markerade starten för en regissörskarriär som skulle fortgå i över 40 år.
Filmens titelroll spelades av Gene Tierney, en av de vackraste skådespelare som någonsin har setts på den vita duken, och innehåller en rad hypnotiskt bra rolltolkningar, av bl.a. den oefterhärmliga Vincent Price. Laura har blivit mördad precis innan filmens speltid startar och vi får följa journalisten Waldo, spelad av Clifton Webb, medan han lär känna och blir, precis som alla i publiken, totalt involverad i Lauras liv och öde. Upplösningens ”twist” är inte helt svårgissad men ändå fullständigt tillfredsställande.
7. Nakna nerver (1950)
Humphrey Bogart är, om inte en av de bästa, så åtminstone en av de mest intressanta skådespelarna i filmhistorien, och detta är kanske hans bästa, om än inte hans mest ikoniska, roll. Några av hans bästa roller har han gjort i vår aktuella genre. Bogarts rollfigurs namn, Dixon Steele, känns direkt hämtat från en metaparodi regisserad av Communitys Abed men "Nakna nerver" är en mångbottnad undersökning av en cynism och beroendemönster som verkligen når djupet av det mänskliga psyket. Steele är en cynisk manusförfattare som blir misstänkt för mord. Filmens spännande plot förgylls av lager av kommentarer om, och kritik av, kändisskap och Hollywood.
6. Ficktjuven (1953)
En ficktjuv, perfekt spelad av Richard Widmark, blir indragen i en ödesmättad spionhistoria som osar av den nervpressande atmosfär som rådde under kalla kriget. När Skip McCoy stjäl Candys plånbok så är han, och hon, helt omedveten om att den innehåller en mikrofilm som fler än en regering är beredd att döda för. Porträtteringen av det småbrottsliga livet känns både trovärdig och snyggt stiliserad, med ett flertal scener som hugger till i hjärtat. Filmens väldigt lockande mörker, både visuellt och berättarstrukturellt, gör att man blir väldigt involverad i filmernas handlingstrådar och alla rollfigurers liv, en av denna films och genrens största fördelar är hur varje rollfigur, liten som stor, känns engagerande på mer än ett sätt.
5. Sin egen fånge (1946)
Nancy ska gifta sig med John men precis innan bröllopet så kommer en man som säger sig sitta inne med obekväma sanningar om bruden. Vad som följer är en Film noir-film med psykologiskt djup som experimenterar med berättarstrukturer och låter publiken gissa vad som är sant eller falskt. Filmens användning av subjektiva berättare som alla, med hjälp av flashbacks, säger och tycker olika saker om Nancy, och vad hon har gjort eller inte gjort, är mästerligt iscensatt och ger oss en film som håller spänningen lika uppskruvad som volymen på en hårdrocksfestival som skiter i om tillståndet ryker.
4. Natt utan nåd (1955)
Upplösningen, som jag inte ska spoila, är en överraskande och härligt fantasifull avslutning på en film som vågar ta risker samtidigt som den är fast planterad i genren. Frågan vi får svar på när filmen når sin upplösning är vad som finns i den väska som handlingen har kretsat kring. Med en kalla kriget-stämning som är påtaglig så hålls publiken lika fastklistrad i sina stolar som Jim Carreys fastfrusna tunga i den där minnesvärda scenen i "Dum & dummare". Filmen är baserad på Mickey Spillanes mysterie-romaner och huvudpersonen är hans brutala och kompromisslösa privatdetektiv Mike Hammer, en rollfigur som man gärna beskådar på duken men aldrig hade velat träffa i verkligheten.
3. Skuggor ur det förflutna (1947)
Vi börjar på en bensinmack på landet. En man och en kvinna lever ett trevligt liv men en kund förändrar allt. Snart så måste vår huvudperson ta itu med sitt mörka förflutna i staden han lämnade bakom sig. "Skuggor ut det förflutna" är full av skuggigt beteende och det finns inte många regissörer som är bättre på att visualisera skuggor än Torneur, med sitt förflutna i skräckfilm. Robert Mitchum är fullständigt fenomenal som den arketypiska Film Noir-antihjälten och har formidabla motståndare inte bara i sina tveksamma val utan också i Kirk Douglas mångfacetterade antagonist. Filmens narrativ är perfekt iscensatt med en smart blandning av flashbacks och ”nutid” och varje bild, även de ljusa dagsscenerna, dryper av den svärta som är synonym med Film noir.
2. Den tredje mannen (1949)
Kanske är "Den tredje mannen" mest känd för Orson Welles tonsäkra och ikoniska insats som Harry Lime, och hans vapendragare Joseph Cottens lika imponerande insats som pulp fiction-författaren (perfekt yrke för protagonisten i en Film noir-film) Holly Martins. De är fenomenala men det är regin av Carol Reed som gör att exakt varje sekund av filmen fungerar på alla plan. Reed är en regissör som är omtyckt men ändå underskattad, hans filmer (för mer noir av honom så se den finfina "Odd Man Out") är så gott som alltid perfekt realiserade med ett detaljtänk, som hade gjort de flesta perfektionister avundsjuka ,och en experimentlusta som är innovativ utan att ta ifrån historieberättandet. Den ansedda och alltid underhållande författaren Graham Greenes manus är det perfekt materialet för Reed att jobba med. Den expressionistiska stämningen, som filmen förmedlar när den tar oss med till efterkrigstidens cyniskt skuggiga Wien-gator, är svårslagen och ger oss film som är eggande mysteriös och fullständigt oförglömlig.
1. Sunset Boulevard (1950)
Inte bara en av de bästa filmerna i genren utan också en av de bästa filmerna i världen. "Sunset Boulevards" berättarstruktur och upplägg har härmats och hyllats otaliga gånger i film och på tv (se t.ex. "The Simpsons"). Filmens handling, en åldrande stumfilmsstjärna försöker återuppliva sin karriär och sitt kärleksliv med hjälp av en ung och hungrig manusförfattare, innehåller alla de element som gör Film noir så fantastiskt och får ännu fler dimensioner genom smart Hollywoodsatir och det psykologiska bråddjup som Gloria Swanson skänker sin huvudperson.
Filmen tittar nostalgiskt tillbaka på en filmhistorisk guldålder samtidigt som den i utförande är modernare än många av dagens filmer. Håll ett extra öga öppet för att inte missa cameos av celebriteter som Buster Keaton, Hedda Hopper, Cecil B. DeMille och svenska Anna Q. Nilsson.
Läs också:
Topp 10: ParodierTopp 10: Collegefilmer
Topp 10: Feelgood-filmer
Topp 10: Heistfilmer
Martin Memet Könick
