Slither 2006

Vi föds till denna värld med den största känslan av rädsla vi antagligen kommer att uppleva – därav att vi skriker så förbannat när vi förlöses. Förmågan att kunna skratta utvecklar vi först en månad efter födseln. Regissören/manusförfattaren James Gunn försöker blanda dessa två känslor igen, vilket han också gjort några gånger tidigare. Då stod han bakom manuset till båda "Scooby-Doo"-filmerna där skräck och komedi också var huvudingrediensen fast riktat mot en helt annan målgrupp. Med "Slither" kryddar han på med äckelfaktorn, och humorn är inte lika övertydlig men återigen riktar han sig till barnen - barn runt 30 vill säga.

I en liten amerikansk småstad slår en meteorit ner i skogen med innehåll av något utomjordiskt. Grant (Michael Rooker) kommer i kontakt med organismen vilket gör att han till slut tappar makten över sig själv och blir styrd av detta ting. Grants fru Starla (Elizabeth Banks) börjar misstänka att något är fel och när han attackerar henne får hon det bekräftat. Men hotet är långt ifrån över, snart börjar staden krylla av små korvliknande maskar som gör allt för att ta över och kontrollera människan i ett zombieliknande tillstånd.

"Slither" är på många sätt en hyllning till gamla skräck/splatter-klassiker där inte minst David Cronenberg varit en tydlig inspirationskälla. ”Slither” är en slemmig skräckkomedi med en bra blandning av våra mest naturliga och medfödda känslor (rädsla och lycka, för att vara övertydlig och knyta an till första stycket som kanske verkade lite vilset först). Trots sin tydliga (men ack så medvetna) B-stämpel så är det välgjort in till den mest minsta och bisarra detaljen, och det förvånar mig hur bra humorn fungerar utan att bli lika töntig och överdriven som skräckdelen.

Styrkan hos ”Slither” sitter i distansen till både sin egen genre och sig själv som film. Det är fullt ös utan några hämningar, hela tiden med en gigantisk stor glimt i ögat. Om man tar bort allt slem så går den att jämföra lite med den alldeles för underskattade "Eight Legged Freaks" från 2002 där humorn hela tiden får sista ordet, inte skräcken, och där självdistans är nyckeln.

Det är sällan otäckt, istället laddar man äckelkanonen till bristningsgränsen där inget lämnas åt fantasin och här infinner sig undantaget av "less is more”. Jag vill ta tillfället i akt och introducera uttrycket "more is gore" (engelskt korrekt?) och mera av allt har sällan fungerat så bra som det gör här. Det bör väl för den trögtänkte kanske varnas att det här inte är en film för vem som helst, och det ska också nämnas tydligt att det är mer humor än skräck som erbjuds i ”Slither”.

Den egentligen dödsdömda genren är skittöntig, inte speciellt spännande och faktiskt helt onödig. Men så kommer ”Slither” och bevisar att B-skräckisar med humor kan vara underhållande värre – även om jag har svårt att släppa tanken på att det är totalt meningslöst. Där "Snakes on a Plane" inte levde upp till sin egen hype lovar istället "Slither" absolut ingenting men ger så mycket mer i gengäld.