Small Apartments 2012

Som musikvideoregissör har Jonas Åkerlund nått upp till en svårslagen nivå där samarbeten med artister som Madonna, Metallica och U2 bara är några namn på meritlistan. Som alla musikvideoregissörer var steget till långfilm inte långt ifrån men debuten "Spun" blev långt ifrån hyllad om än lätt omtalad. Andra försöket "Horsemen" tog sig inte ens upp på bio i Sverige och samma sak gäller för film nummer tre, "Small Apartments".

Det är lätt att se hur denna skulle kunnat bli en tröttsam fåntrattskomedi - Rob Schneider och annan regissör var ursprungligen påtänkta. Lyckligtvis hamnade den i händerna på Åkerlund som gjorde något mer intressant med historien av Chris Millis (vars roman den bygger på och som skrivit manus med Åkerlund). Dessvärre är intressant inte samma sak som bra. Redan inledningsvis blir det svårt att engagera sig då huvudkaraktären Franklin (Lucas) är en rätt ocharmig, enerverande byfåne.

Franklin är typen som stör sina grannar genom att spela på ett stort alphorn (han drömmer om Schweiz), går ständigt runt halvnaken/utan byxor (även ute) och har en hel hängare med olika peruker han täcker sin kala hjässa med. När filmen börjar har han råkat ha ihjäl sin elaka hyresvärd (Peter Stormare med ännu en dialekt) och han försöker klantigt få det att se ut som självmord medan han söker kontakt med sin sjuka bror (James Marsden). I hyreshuset han bor i finns småknäppa grannar (Johnny Knoxville, James Caan, Juno Temple) med egna problem.

Temat är tydligt svart humor med en del oundvikliga äckeleffekter. Åkerlund hanterar dock varken genren eller personregi särskilt väl. Oväntat nog är filmen inte så spejsigt musikvideoliknande som man väntat sig utan faktiskt väldigt lågmäld med en seriös underton. Fokus ligger på Franklins relation med den frånvarande brodern och ett behov av närhet och bekräftelse. Man engageras dock aldrig helt, varken i den i ärlighetens namn rätt osympatiska Franklin eller hans öde. Andra karaktärer blir - trots anmärkningsvärda skådespelare - mer distraktioner än påfyllning.

Skådespelarna är troligen filmens största dragningskraft. Liksom i tidigare filmer så har Åkerlund lyckats samla ihop ett imponerande gäng skådespelare, både pålitliga veteraner (nämnvärt orättvist bortglömda talanger som Rosie Perez och Amanda Plummer) och några nya, spännande talanger. Tyvärr har de flesta knappt mer än cameos eller väldigt vagt utvecklade biroller. Billy Crystal är andra namnet i förtexterna men spelar en inspektör vars enda story är att frun övergett honom och Rebel Wilson som skyltas med på postern är med i en scen.

Däremot är det kul att se Dolph Lundgren spela löjlig självhjälpsguru (även om castingidén knappast är ny för någon som minns Patrick Swayzes roll i "Donnie Darko"). Med honom, Stormare, Åkerlund och Per Gessles (!) musik blir det en smått patriotisk filmfest. Men i jämförelse med andra, klart överlägsna svarta komedier eller filmer om ensamma kufar så är det en synnerligen lättglömd och tråkig film. Synd på så rara ärtor. Fjärde gången gillt, Åkerlund?