Snowpiercer 2013

"Snowpiercer" handlar om dagens stora fruktan kring den globala uppvärmningen. I filmen som utspelar sig år 2033 har temperaturen stigit till skyhöga höjder och nedkylningsoperationen CW7 gått snett. En ny istid är kommen. Mänsklighetens sista överlevare är instängda på tåget Snowpiercer, en polarexpress i ständig rörelse runt jordgloben. I vagnen längst bak är den lägsta samhällsklassen placerad. De lever i någon slags framtidsslum och serveras proteinblock som mat till varje måltid.

Trötta på det diktatoriska styret under big brother-karaktären Mr. Wilfords regim, där passagerna hålls i stryptag och hjärntvättas till dyrkan, planerar de att göra revolution. Men innan blodbadet är igång ska säkerhetsexperten som konstruerat samtliga lås på tåget frigöras. "Om vi har makt över maskinen har vi makt över hela världen" låter det.

Rollen som ledare faller naturligt på Curtis (Chris Evans) fastän han ihärdigt stretar emot. Det är så uppenbart hur han senare kommer att försonas med identiteten som "den utvalda" med smicker och stöd från Edgar (Jamie Bell) och Tanya (Octavia Spencer). Oj oj oj, vilken dramaturgisk klyscha. Utöver detta innehåller filmen noll karaktärsutveckling.

Joon-ho Bong ("The Host") har bejakat det fantasifulla och byggt upp en Dr. Seuss-värld, och som hos en matroshka-docka döljer sig något nytt bakom varje skal (tågvagn). Ju längre fram i tåget vi kommer desto mindre är trängseln och större är överdådet. Men hör samhällskritiken hemma i det här formatet? Den tänkta målgruppen för filmen måste vara folk som är ute efter en cool filmupplevelse. Men det här är banne mig inte vad som väntar i slutet på regnbågen och jag känner mig snuvad efter en lovande trailer.

Filmen får dessutom avdrag på grund av manuset som är högtravande och alldeles för långt - inte skrivet med huvudet på skaft. Frammarschen på den klaustrofobiska ytan är inte tät och koreografin känns dammig. Exteriörerna är dataanimerade och liknar ett videospel. Tydligen är "Snowpiercer" Sydkoreas dyraste filmproduktion någonsin. Jaha, det var ju ett ganska tråkigt sätt att sätta sprätt på pengarna på kan jag tycka för det här var verkligen ingen uppstickare. Inte ens Tilda Swinton kan rädda filmen som en tandlös fascist-ragata. Slutet kan inte lämnas okommenterat trots risk för näthat: förbryllande men apatiskt.