The Host 2006

Sydkoreanska ”The Host” börjar med att svara på frågan. Frågan om varför ett vansinnigt flodmoster attackerar Seol. I ett dunkelt labb beordrar en amerikansk forskare sin koreanske passopp att tömma ut ett ohyggligt antal flaskor fyllda med ohyggligt giftiga kemikalier i avloppet. Koreanen ifrågasätter försiktigt och påpekar att det rinner rakt ut i Hanfloden som flyter igenom Seol. Jänkaren svarar då att Hanfloden är bred, så han måste försöka att tänka brett. Detta har faktiskt hänt på riktigt för sex år sen då en anställd på den amerikanska militärbasen i Seol beordrade ett giftigt utsläpp och därefter blev dömd i koreansk domstol. ”The Host” spinner vidare på vad som kan komma att bli resultatet av jänkarens klumpighet.

Innan vi vet ordet av blir det Godzilla-vibbar när ett par fiskare fångar en muterad liten firre som de skräms av och kastar tillbaka i floden. De anar inte då hur många liv de hade sparat om de matat katten med den fula fisken istället.

När vi möter Hee-gong ligger han och dreglar med huvudet på godiset i kiosken där han jobbar då han tar han en liten siesta. Plötsligt byts det rogivande lugnet i den välfyllda parken ut mot ren kalabalik när någonting helt bisarrt kommer på besök. Tänk er att en abborre, ett grodyngel, Frankenfish och en leguan alla skulle rulla runt i sänghalmen med Rancor från ”Star Wars”, en intressant tanke. Hursomhelst, resultatet skulle bli någonting i stil med det hiskeliga flodmonstret som kommer lufsandes längs parkens strandkant.

Weta Workshop har gjort det igen. De har skapat det mest fascinerande filmmonster som skådats på bioduken sen Spielberg var i form. En dyblöt bjässe med sexdelad käke som växlar mellan att vara ljudlöst akrobatisk då den med sin långa svans svingar sig under broarna samtidigt som den vårdslöst och klumpigt kan komma snubblandes i 100 blås på land. Scenen i parken utvecklar sig till att något av det mest imponerade jag sett på film på år och dar. Lika våldsam och blodig som den är komisk och larvig går den fram till ett magnifikt crescendo då besten använder sin svans för att i farten dra åt sig Hee-gongs dotter och kasta sin spektakulära kropp ner i vattnet mellan några guppande trampbåtar. Ett sus gick genom biografen. En droppe saliv föll från min darrande underläpp.

Snabbt växlar sen filmen ner till att bli en typisk asiatisk komedi där det är meningen att man ska skratta åt klumpiga tjockisar och gamla gubbar som gråter. När regeringen får reda på att besten bär på ett dödligt virus sätts halva Seol i karantän och familjen har då både ett hänsynslöst monster och en kompromisslös övermakt att kämpa emot i kampen för att rädda sin kidnappade familjemedlem. Det som är så intressant med ”The Host” är att den handlar om ett flodmoster i en storstad men ändå i grund och botten är ett familjedrama med plats för politisk satir och slapstickhumor. Man driver med allt ifrån sars-hysterin till amerikanska filmklyschor.

Hela filmen är upplagd så att man alltid ska tro att man vet vad som ska hända härnäst. Men när det är som mest spännande så är det alltid någon som snubblar och klantar till det hela. Regissören Joon-ho Bong leker lika mycket med sin publik som med själva filmmediet i sig och det är en fröjd att skåda. Ingen annan stans i världen än i Sydkorea gör man filmer som denna, och det är verkligen synd.   Tyvärr håller dock inte hela filmen lika hög standard som den makalösa inledningen. Under långa sträckor tappar filmen tempot och vissa scener känns totalt omotiverade. Hade man inte snålat så mycket med saxen i klippningen och bjudit på ännu mer av de läckra närbilderna samt den pricksäkra humorn så skulle filmen varit ett klockrent mästerverk.  Men trots gäspningar och tack vare ett underbart soundtrack, en härlig lekfullhet i varje scen och ett monster som skulle få King Kong att göra i byxorna är ”The Host” en underbar fest för alla sinnen, som missas på egen risk. Based on a true story.