Snuten i Hollywood 2 1987

Att ”Snuten i Hollywood” – en av 1980-talets mest inkomstbringande actionkomedier, som dessutom på allvar gjorde Eddie Murphy till stjärna – skulle få en uppföljare var det ingen tvekan om. Tyvärr inte heller att den också skulle bli, som de flesta uppföljare, klart underlägsen sin föregångare. Som vanligt är det receptet ”mer av samma som gäller” – där första filmen bjöd på en vild biljakt så får vi här fem-sex.

Murphy (som efter denna och ”En prins i New York” dök ner i sin första kalkonperiod) är tillbaka som Axel F, Detroit-snuten med attityd. När en gammal bekant i Beverly Hills, poliskapten Bogomil (Ronny Cox), blir skjuten av några lömska rånare så återbesöker Axel mot allt sunt förnuft storstaden för att lösa fallet.

Ett stort problem här är att man offrat lite väl mycket trovärdighet i ivrigheten att försätta Axel/Murphy i så många tokiga situationer som möjligt. Han bluffar, blåljuger, luras och skitsnackar sig igenom oändliga scener när han jobbar på ett fall han förbjudits att ens närma sig, något som rimmar illa med den reko polis vi lärde känna i originalet. Det är svårt att köpa att någon ens med hans munläder både skulle tänka sig – och komma undan med – att skrämma bort ett par hantverkare för att bo gratis i bortresta främlingars lyxvilla.

Även andra karaktärer, främst Murphys sidekicks Rosewood (Judge Reinhold) och Taggart (John Ashton), beter sig förvånansvärt oseriöst och oprofessionellt. Rollfigurerna vi lärde känna och fattade tycke för är helt plötsligt extremt okaraktäristiska. Det osar misslyckade försök till karaktärsutveckling lång väg. Dessutom finns här begåvade skådespelarveteraner, som Jürgen Prochnow (”Ubåten”) och Dean Stockwell (”Blue Velvet”), bortkastade i trista skurkroller.

Filmens unkna (men tyvärr inte ovanliga) kvinnosyn speglas i castingen av danska Brigitte Nielsen, Sylvester Stallones dåvarande som var het för stunden efter ”Barbarernas hämnd” och ”Rocky IV”. Det är tänkt att blondinen ska vara den mer brutala sidekicken till huvudskurken men saknar helt personlighet och förblir mest ett par långa ben. Inte blir det bättre av uppenbarligen oundvikliga besök på strippklubbar och självaste Playboy Mansion (vars ägare Hugh Hefner gör en obekväm cameo).

För övrigt är det gott om biljakter, kraschar, explosioner och eldstrider men mest för sakens skull. Det mesta är utdraget och överdrivet, och saknar framför allt originalfilmens charm och skinn på näsan. Murphy är fortfarande rolig, om än bara stundtals, men både han och karaktären närmar sig gränsen till tålamodstestande. Han kan tyvärr inte bära upp en ganska medioker film som tyvärr svärtar ner ryktet för en närapå prickfritt första film.