Snuten i Hollywood 1984

Tänk er en tid innan ”Norbit”, ”Dagispapporna”, ”Ett ufo i New York” och… tja, allt Eddie Murphy gjort de senaste tio åren (med undantag för ”Dreamgirls”). Vi förflyttar oss till 1984 när Murphy är en nykläckt stjärna efter ”Saturday Night Live” och ”48 timmar”. Han har precis ersatt Sylvester Stallone (!) i huvudrollen i actionkomedin ”Snuten i Hollywood” och snart kommer alla 80-talets filmtittare ha en ny filmidol.

Den gamle ståuppkomikern spelar Detroit-polisen Axel Foley som åker till Beverly Hills (vilket trots svenska titeln inte riktigt är samma sak som Hollywood…) för att utreda mordet på sin bästa vän. Medan han försöker luska ut vad en lömsk konstgalleriägare (Steven Berkoff) har i görningen så får han två ihärdiga poliser (John Ashton, Judge Reinhold) på halsen. Axel är den typ av kaxiga snut som sporrad av personlig vendetta tar lagen i egna händer men är samtidigt en genomsympatisk, godhjärtad och – framför allt – kul kille som det är svårt att inte älska.

Tanken är svindlande att Stallone kunnat spela huvudrollen i den här renodlade actionkomedin (tydligen ville han göra den mörkare och våldsammare men hoppade enligt Berkoff av efter bråk om vilken apelsinjuice som skulle serveras i hans trailer…). Det är svårt om inte omöjligt att tänka sig någon annan än Murphy som Axel F – det är trots hans paradroll, den som satte honom på kartan (från vilken han ständigt verkar glida ifrån men komma tillbaka till).

Men trots att det på pappret är Murphys film så finns det gott om aspekter som gör ”Snuten i Hollywood” till en stark klassiker inom sin genre, och dessutom att den håller än idag till skillnad från många andra 80-talsrullar. Regissören Martin Brest (vars tidigare två filmer inte lämnat vidare avtryck) tog sin an filmen baserat på ett krona-eller-klave-kast men levererar mixen av action, våld och humor som en utsökt kombinerad godispåse. Det är en ren skam att hans senaste bidrag till filmvärlden är den okända floppen ”Gigli”.

Men förutom självklara faktorer som hisnande biljakter och Murphys smittande skratt så finns här även strålande birollsaktörer, inte minst Ashton och Reinhold. Duon parades ihop under en audition där de improviserade fram dialogen om rött kött (under regin att de var ett gammalt par) och har ett fantastiskt samspel och kemi med varandra såväl som Murphy. Det improviserades överhuvudtaget mycket under filmen, vilket märks på ett positivt sätt då dialog ofta känns kul och fräsch på ett naturligt sätt. Spana bara in Murphys monolog om ”superpoliser” (som han gjorde efter sin första kopp kaffe någonsin…) där både Ashton och Reinhold kämpar för att hålla sig för skratt.

Visst, har man svårt för Murphys lite självbelåtna stil, retroaction som saknar den moderna MTV-klippningen eller 80-talsmusik så kanske du har svårt för den här kultfilmen. Men i genren actionkomedi är det fortfarande en svåröverträffad milstolpe.  Och du har inte sett film förrän du sett Bronson Pinchots fjolliga konstgallerist Serge. ”Don’t be stupid!”