Solisten 2009

"Solisten" sammanfattad i två meningar låter som en ganska klyschig såpa, men ett par saker ändrar på det. Först och främst är filmen baserad på en verklig historia, och bygger på den självupplevda boken med samma namn skriven av just Steve Lopez. För det andra väjer regissören Joe Wright för de värsta fallgroparna. Filmen inte bara bygger på verkligheten, den gestaltas på ett verkligt sätt. Det mest gripande är skildringen av de hemlösa, samhällets allra mest trasiga individer. Här används till stor del riktiga hemlösa istället för skådisar. Och nästan som en observerande dokumentär låter filmen oss sitta intill dem, höra deras osammanhängande babbel och uppleva deras vardag. Och resultatet blir förstås mer gripande än om slagkraftiga repliker delats ut till höger och vänster.

Wright som tidigare ligger bakom engelska perioddramorna Pride and Prejudice och Atonement lämnar här den brittiska landsbygden för Los Angeles motorvägar, men även om Hollywood ligger runt hörnet har han låtit bli att kompromissa alltför mycket. Den gråtmilda stråkmusiken kan han förstås omöjligen undvika eftersom hela filmen handlar om att Ayers får en möjlighet att börja spela cello igen.

Filmen behandlar tunga ämnen som psykisk sjukdom, hemlöshet och vänskap men vi bjuds inte på några magiska lösningar där allt bara automatiskt ordnar sig. Både Jamie Foxx som Ayers och Robert Downey Jr som Lopez presterar utmärkt i sina roller, för trots att de båda påverkas av mötet med den andra får vi inte se några totala förvandlingar där skitstöveln blir en ängel. Och trots att filmen har sina komiska ögonblick slipper Foxx leverera de "skojiga" oneliners som många andra Hollywoodskådisar som spelat efterblivna eller psyksjuka fått dras med. Istället ger han ett mer trovärdigt intryck med sitt mumlande som varken Lopez eller vi biobesökare förstår mycket av.

Och det är förstås här nånstans som filmens svaghet ligger. Det tar kanske 20 minuter i början innan riktningen blir tydlig och flera gånger under filmens lopp är det som om den tappar fokus, glömmer bort att den faktiskt är en två timmar lång film med en början och ett slut och en historia att berätta. Kanske blir det så när man bygger något på verkligheten. Det är en svår balansgång som kanske inte alltid går att lyckas med. Ett felsteg åt ena hållet - för otydligt, ett åt det andra - klyschigt.

I varje detalj - foto, regi, skådisar - är "Solisten" en 4. Och skildringarna av hemlösa och hur tufft det är att ha med psykiska sjukdomar att göra är omskakande och viktiga. Men det är ändå något som saknas i helheten, i filmen som film, som drar ner betyget.