Sophelikoptern 2015

Oftast när man ser film har man någorlunda koll på vad som komma skall. Man har läst på om handlingen, kanske någon recension och vilka som är bakom/framför kameran. Men inte när det gäller ”Sophelikoptern”. Även om man kollat upp storyn och regissören Jonas Selberg Augustséns tidigare filmer så går det inte riktigt att förbereda sig för den här (bokstavliga) resan.

Det är en roadmovie vi snackar om. Men inte typen amerikansk komedi som ”Ett päron till farsa” eller sådana där collegerullar där de festar och raggar. Vi snackar smal, svensk indiefilm vilket spontant kan låta pretentiöst och riktigt tråkigt. Vilket också är varningsklockorna som ringer under den långa, dialoglösa inledningsbilden på en helikopterplatta och några älgar.

Men sedan vaggas vi in i berättelsen. Visst, det är långa, långsamma scener i en tagning. Den typ av filmberättande som gjort Roy Andersson och Ruben Östlund framgångsrika. Men det är hela tiden tillräckligt skruvat, udda och knäppt för att man vill fortsätta se, om inte för att veta vad som händer. För samtidigt som de små detaljerna eggar så är det nyfikenheten i vad som komma skall som verkligen lockar.

En romsk kvinna saknar sin väggklocka som varit hos urmakaren i över ett år. Barnbarnen får uppdraget att köra hem den – en tripp på över 100 mil. Vad kan gå fel? Ja, en del. Påkörda kossor, bilrace och rånare bland annat. Men även om det kan låta som en slapstickglad buskiskomedi så serveras allt med en dräpande allvarlig ton vilket spär på den torra humorn.

Det är ingen film som framkallar direkta asgarv men ändå är den i sin bistra framtoning riktigt underhållande. Samtidigt finns här viktiga samhällskritiska budskap och intressanta iakttagelser. Majoriteten av filmens sparsamma dialog är på romani och de flesta karaktärer huvudpersonerna träffar pratar med dem på engelska. Det är inte film om rasism men den berör träffsäkert svenskhet och kulturkrockar som kan uppstå i svenska samhället.

Selberg Augustséns spelfilmsdebut (efter dokumentären ”Höstmannen” och flera prisbelönade kortfilmer) sticker ut med sin personliga stil. Den kräver sitt tålamod och lär inte passa alla men ger man den en chans så är det en häftig upplevelse med en finstämd atmosfär. De oetablerade, perfekt nedtonade skådespelarna bidrar också. Speciellt Christopher Burjanski – vilken blick! – imponerar som den mer ansvarsfulla brodern Baki.

Och ja, oroa er inte. Titeln får en förklaring. En lite skruvad, som resten av filmen, men fortfarande bra en.