Sorry We Missed You 2019

Manuset är som vanligt skrivet av Loachs parhäst Paul Laverty och det är tydligt att de två männen vet de vad de vill berätta och de gör det väl tillsammans.

 

”Sorry We Missed You” följer en Newcastlefamilj i deras vardag. Pappa Ricky har tagit ett jobb som budbilsförare och han luras tro att han är sin egen, när han faktiskt är mer livegen än någonsin. Mamma Abby arbetar som vårdare inom hemtjänsten och åker runt till personer med särskilda behov. Medan föräldrarna kämpar med att få det att gå ihop ekonomiskt glider deras barn, tonåringen Seb och elvaårige dottern Liza Jane mer och mer bort från dem.

 

Skakig närgången kamera, naturligt spel och överlag en intimt dokumentär stil är signum för Loach när han berättar om det verkliga livet närmare botten än toppen, och här sker inget undantag.

 

Samtidigt som filmen visar upp klassisk arbetarklassproblematik så snuddar den också vid genus inom den. Mamman eller kvinnan får också här offra sig lite extra för de andras behov. Visst sliter pappa Ricky som ett djur också han men för att han ska kunna köpa sin budbil till exempel måste familjen sälja Abbys fordon vilket dramatiskt försvårar hennes tillvaro i sitt arbetsliv. Abby är filmens hjärta. Hon är snäll och omtänksam, en vårdare som ingen vårdar tillbaka. Hon ger och ger men får inget för sitt engagemang i en allt mer inhuman vårdapparat, där lönen är kärleken och tacksamheten från de hon motvilligt kallar sina klienter. Dessa möten får dock henne att orka när orken sedan länge trutit.

 

Abby spelas av Debbie Honeywood och Ricky av Kris Hitchen, båda relativa nykomlingar som övertygar starkt, liksom gör Rhys Stone och Katie Protor som parets två barn. Tack vare dessa talanger finns det några riktigt fina och kärleksfulla scener, som verkligen värmer mitt i det kalla. Det här är verkligen lättrelaterad och genuin diskbänksrealism och berör som sådan. Det känns frustrerande, jobbigt och närmast olycksbådande att titta på, och jag är hela tiden orolig för vad som kan tänkas hända. Även om tillfällena är få när man får pusta ut från eländet, tänds ändå emellanåt ett hopp om något ljusare. Dock är jag inte är säker på ifall det är mitt eget hopp jag göder, eller om det faktiskt finns ett ljus i tunneln.

 

”Sorry We Missed You” är en film om föräldraskap, familj och felprioriteringar, dirigerade av rådande hopplöshet. Loach berättar med stor medkänsla en historia om hur orättvisor i samhället drabbar vanliga människor och han ger därmed en röst åt de som ingen har. Frågan är om någon faktiskt kommer lyssna den här gången?