Stephen Kings Det 1990

Tryggheten i att se skräckfilm som barn var att trots att det var ruggigt så var det med få undantag oftast vuxna eller ungdomar som råkade illa ut. Därför var det desto allt mer skrämmande när ”Det” - en rysare om en clown som äter barn - började visades på TV. Pennywise blev något av Staffan Westerberg för 80-talsgenerationen när han gav de unga tittarna, inklusive undertecknad, mardrömmar.

Därför är det med både kittlande nostalgi i kombination med besvikelse man återser denna miniserie vars historia baserad på Stephen Kings roman kanske trots sin längd passar långfilmsformat. För oavsett produktion så finns det nästan alltid mer pengar inom film än TV och i många fall blir TV-filmer lidande, vilket även regissören Tommy Lee Wallace har erkänt i efterhand.

Berättelsen är uppdelad i två bitar, en om barnen som bekämpade Det på 1960-talet och den andra om hur de som vuxna återvänder till småstaden Derry för att avsluta vad de påbörjat. Den första funkar onekligen bäst, vilket den nya långfilmen tagit vara på. Barnen är mest intressanta som karaktärer och de unga skådespelarna känns mer genuina samt har fin kemi. Uppväxtskildringar har alltid varit en stark sida hos King.

Tim Curry är perfekt som Pennywise men mycket av skräcken kommer i de vuxna runtomkring barnen som inte ser eller vill se vad som sker. Det finns en påtaglig hjälplöshet i föräldrar som ignorerar bloddränkta handfat, och tittar på sina barn som om de vore galna. Och där är också styrkan större i att finna likasinnade jämnåriga att dela sin skräck och kämpa sida vid sida med.

Det vräks på med uppfinningsrika effekter i form av Dets olika uppenbarelser och påhitt som levande fotoalbum, växande duschar, pratande avhuggna huvuden och ballonger som dyker upp på otaliga ställen. Fantasin är det inget fel på men själva effekterna kännas stundtals både daterade och fåniga. Det riktigt kusliga är det vi inte ser eller förstår, obehagliga bilder som en hypnotiserad pojke som dras in i en tunnel av ett mystiskt ljussken.

Där barnens scener är mer naturliga så har de vuxna skådespelarna lite svårare att skaka liv i sina rollfigurer trots begåvade namn som Annette O’Toole, Tim Reid och inte minst framlidna John Ritter. Mycket på grund av den lite styltiga dialogen och för TV-dramer typiska flashbacks och övergångar som ibland får den att likna en såpopera. Lyckligtvis ror ensemblen det hela i hamn och det finns en viss charm i att se dessa trasiga själar återförenas och finnas styrka hos varandra.

Jag hade dock gärna sett mindre stereotypiska kvinnoroller. O’Toole är så vek att hon svimmar innan hon knappt satt fot i Derry. Och vi ska inte ens gå in på Bills (Richard Thomas) löjligt förstående hustru (Olivia Hussey), en sidointrig som gärna hade fått hamna på klippgolvet. Någonstans känns det som om att det hade behövts en vassare regissör och manusförfattare för att göra Kings berättelse rättvisa.

Detta gäller särskilt finalen där Det visar sig vara en jättespindel som mest liknar något ur en bortglömd C-skräckis från 1950-talet. Fram till denna stund är ”Det” ändå en hyfsad, sevärd och ofta otäck thriller som dessvärre faller platt till marken under de sista 20 minuterna. Även här en budgetfråga vilket Wallace bekräftat. Det är verkligen synd med tanke på materialet.

”Det” kommer alltid ha en speciell plats i mitt skräckfilmsälskande hjärta, och även i många andras. Förutom nostalgin finns här många riktigt bra ögonblick, samt flera skådespelare i sin bragd (särskilt Curry). Men TV-formatet har inte åldrats allt för väl och den är långt ifrån lika skrämmande i vuxen ålder som när man var barn.