Stonewall 2015

Det går inte att ge "Stonewall" ett såhär bra betyg utan att reflektera över att filmen har sågats vid fotknölarna av både kritiker och en stor del av de personer i USA som känner tillhörighet till HBT-gruppen. Folk har till och med pratat om en bojkott av filmen. 

Själv vill jag däremot verkligen rekommendera att se den. Nej, det är inget måste för dem som sett flera dokumentärer om vad som verkligen hände, och som redan vet vem Marsha P. Johnson var. 

Men jag gissar att de flesta som läser detta inte har den blekaste aning. För alla er är "Stonewall" en lagom Hollywoodiserad introduktion till hur situationen såg ut för HBT-personer i 1960-talets New York. Det är bitvis en skakande skildring som förklarar varför kravallerna – som gett filmen sitt namn – ägde rum. 

"Stonewall" kretsar kring Danny (Jeremy Irvine, "War Horse"), en ung man som anländer till Christopher Street i New York efter att ha blivit utkastad från föräldrahemmet i ”The Midwest”. Utan någon aning om hur han ska klara sig från en dag till nästa, tas han in av Ray och hans gäng bestående av drag queens, transor och ”twinks”. 

De lever för dagen och fnaskar eller stjäl för att få tak över huvudet på natten. I tillbakablickar får vi parallellt följa Dannys liv i helylle-amerikanska Indiana – tills han blir påkommen med att vara bög förstås och körs på porten. I New York får han snabbt lära sig gatans hårda verklighet. 

Problemen som folk har med filmatiseringen av händelserna är flera. Att göra huvudpersonen till en vit fotbollsspelande ”hunk” sticker i ögonen på dem som kan sin historia, eftersom Stonewall-kravallerna framför allt ses som de färgades och transpersonernas verk. 

Den historiskt verkliga Marsha P. Johnson som var en av dem som startade upproret den där sommarnatten år 1969, är en av personerna i Rays gäng. Men hon har fått en mindre framträdande roll än de – enligt drömfabriken – mer tacksamma huvudpersonerna. 

Det hjälper ju inte att folk redan från början dömt ut filmen eftersom regissören Roland Emmerich är mest känd för katastrofrullar som "Godzilla", "2012" och "Independence Day". Varför ska han in och tafsa på en av de viktigaste händelserna i HBT-historien? Att regissören själv är gay är dock ett aningen förlåtande drag.  

Jag förstår att folk blir upprörda när en historiskt färgad händelse ”vittvättas”. Men förutom att det var helt onödigt att låta Danny kasta första stenen (inte bara för att det är historiskt inkorrekt utan för att det inte passar hans karaktär), så tycker jag att det är okej att fabulera ihop karaktärer i en fiktionsfilm, även om syftet bara är att göra dem lättare att relatera till för den stora massan.

Jag ser inget negativt med att försöka göra en film om ett sådant här viktigt ämne mer lättillgänglig, så att förhoppningsvis fler kommer att se den och få en inblick i hur överjävligt de homosexuella hade det innan kampen för rättvisa tog fart. Att det till exempel var förbjudet att servera dem alkohol för att de ansågs sinnessjuka tycker jag är något alla borde veta. 

Jag håller heller inte med om att Emmerich och manusförfattare Jon Robin Baitz har gjort filmen överdrivet vit. Som huvudperson sätter Danny förstås en stark prägel, men de andra figurerna är en riktigt brokig skara. 

En oerhörd styrka är att man inte skönmålat de homosexuella bara för att detta är deras film. Perspektivet på händelserna är inte alltid vackert. Karaktärerna framställs som de var; som de mest trofasta av vänner som också vände varandra ryggen, som förvirrade nykomlingar från kristna delstater där de inte längre är välkomna, som horande eskortkillar för att de inte hade något annat sätt att få mat på bordet, som trasiga själar för att ingen i världen brydde sig om dem, och som arga och våldsamma ligister för att det var enda sättet att få makthavarna att se dem.

Ett av de finaste porträtten står nykomlingen Jonny Beauchamp för som Ray. Hade filmen inte fått ta emot så mycket hat hade vi säkert fått se mycket av honom i framtiden. 

Det är helt sant att själva kravallerna och vad de ledde till efteråt har fått en mindre roll i filmen, något som också upprört många. Kallar man en film ”Stonewall” så borde man räkna med att folk förväntar sig ett visst fokus på just den händelsen. Och vissa sidospår (den udda kidnappningen till exempel) gör berättelsen onödigt rörig. Men att skaparna istället vänder linsen mot den ohållbara vardagen, våldet och diskrimineringen som den här gruppen utsattes för – det är bara ett annat perspektiv som är minst lika upplysande.