Nyligen hamnade jag i en frustrerande diskussion med några vänner. Ämnet gällde den uppmärksammade ”bombningen” av tv-serien "Homeland", där en grupp egensinniga konstnärer fått i uppdrag att skapa scenografin till ett avsnitt. Producenterna hade bett om lite ”arabiskt klotter” i ett fiktivt flyktingläger. Det de fick var något helt annat. Taggarna var slagord om hur ”Homeland” bland annat var rasistiskt och skildrade araber som simpla terrorister, stöd till rörelsen #BlackLivesMatter och uttryck för frihet. Serieskaparna som tycks ha skitit i vad som faktiskt stod på väggarna gick på världens bomb. Något som onekligen ställer frågan hur kvalitativ en serie som "Homeland" egentligen är.
Men det intressanta med efterdyningarna är inte hur cool denna aktion är, utan det argument som används för att ursäkta denna typ av rasism och som aldrig tycks gå ur tiden. Så även i vår diskussion. ”Men det är ju bara underhållning!”
Under förevändningen att det just bara är underhållning tycks vi svälja det mesta med både hull och hår utan någon kritisk tanke. Är det för att vi underskattar underhållning som ett verktyg för förändring eller är det för att vi överskattar oss själva som kapabla att särskilja det ena från det andra? För underhållning, må det vara komedi, drama, skräck, action eller vilken genre som helst, har makten att påverka.
Minns ni "Dallas"? Inte nyversionen utan tv-serien från det ljuva 80-talet som sägs ha förändrat världen och till och med hjälpt att störta Rumäniens dåvarande diktator Nicolas Chauchescu. Larry Hagman som spelade J.R. Ewing ska själv sagt efter sitt besök i Rumänien några år efter den folkliga revolten "Folk i Bukarest kom fram till mig med tårar i ögonen och sa att J.R räddade landet.". Eller varför inte ”Nationens födelse” från 1915, serien om det amerikanska inbördeskriget som blev ren propaganda för Ku Klux Klan som därigenom exploderade i medlemsantal.
Låt oss kolla närmare på den mest fiktiva genren av dem alla, science fiction, där "Star Trek" blev banbrytande när karaktären Uhura spelades av den svarta jazzsångerskan Nichelle Nichols, som många framstående skådespelare senare refererat till som en stor inspiration. Fortfarande inte övertygad? Om jag säger att det var filmen om en gris som kostade köttindustrin miljoner när den fick generationer att bli vegetarianer om så bara för en dag, vad säger du då? Jag syftar självklart på "Babe" från 1995. Filmen som charmade sönder sin publik och nominerades till sju Oscars. Filmen om en talande gris... (tankepaus). Är det fortfarande bara underhållning vi snackar om?
Det går inte att förneka att filmfabriken är en lika stor propagandafabrik där ryssar och araber är världens främsta skurkar, där skönhetsidealet fortsätter vara ariska barbiesar och minoriteter blir exotiska ornament i filmer som skryter om att vara ”baserade på verkliga händelser”. Ett uttryck som gått en smutsig död till mötes. Filmer som utan att vi tycks förstå det själva gör enorm skada och där kritiker tystas med just argumentet ”Men det är ju bara underhållning!” Och visst är det inte direkt fel att casta Emma Stone som halvasiat i Cameron Crowes "Aloha" eller klorinbleka hela skådespelarensemblen i Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings”, en film som utspelar sig i Mellanöstern. Det är ju bara underhållning. Problemet är när dessa verk blir delar i en struktur, en rasistisk, sexistisk, homogen, patriarkal och intolerant struktur. När filmindustrin så frånsäger sig ansvaret med att det är efterfrågan som styr utbudet är det ännu ett uttryck för hur korkade vi faktiskt tycks vara som publik.
När Ridley Scott med invändningen att han inte kan göra en storfilm med en skådis som heter Mohammed, ändrar i självaste Bibeln eller att Emmerich stryker Marsha P. Johnson ur sin film "Stonewall", den svarta transvestit och hbtq-aktivist som sägs ha startat upploppen, visar det hur långt vi faktiskt har kvar att gå. Nu senast är det kultklassikern ”Ghost in The Shell” som ska arifieras med Scarlett Johansson i huvudrollen som asiatisk cyborg.
Heba Amin, en av konstnärerna bakom scenografikuppen mot "Homeland" kommenterade själv tilltaget med orden: "Det är tydligt att de inte känner till regionen som de försöker skildra och ändå är det vi som får lida konsekvenserna av en sådan ytlig och missvisande representation.". Ord som borde få oss alla att åtminstone reflektera lite i tv-soffan eller biomörkret. Istället hamnar nyheten som visserligen fått stor spridning, under kategorin "Nöje" i medierna. För det är ju bara underhållning, eller hur?
Det sorgliga är att vi som publik frivilligt betalar, gapar och sväljer. Ständigt uppkopplade som vi är tror vi oss så upplysta att vi är immuna mot de skadeverkningar som denna sorts underhållning innebär. Ett symptom på ett bekvämt för att inte säga lat samhälle där kattungar och porr är det som googlas mest, där Sverigedemokraterna tycks nå nya väljarhöjder och där den intellektuella potentialen i en kulturform känns nästintill bortkastad. Säg hej till den ignoranta generationen.
