Stowaway 2021

Den första scenen i “Stowaway” kastar oss rakt in i en skakig uppskjutning av ett rymdskepp, där vi möter tre astronauter på väg ut på en två år lång expedition till Mars. Därefter hinner vi snabbt lära oss mer om dem alla: Befälhavaren Marina (Toni Collette) är på sitt tredje och sista uppdrag, biologen David (Daniel Dae Kim) har en fru som väntar där hemma, och den unga läkaren Zoe (Anna Kendrick) är på sin allra första rymdresa, och förväntar sig en livsomvälvande upplevelse. Tillsammans verkar de bilda ett schysst gäng, med positiva förhoppningar inför sin resa. 

Det dröjer dock inte länge innan ett första oväntat problem uppstår, i form av en blodig, avsvimmad man som trillar ut från ett utrymme i farkosten. Det visar sig vara ingenjören Michael (Shamier Anderson), som av en olyckshändelse blivit fast på skeppet innan uppskjutningen. Utan möjlighet att vända tillbaka måste besättningen komma fram till hur de ska hantera den panikslagna fripassageraren, som inte har något annat val än att följa med på hela expeditionen.

Men när läget åter tycks vara under kontroll ska givetvis ett ännu högre hinder dyka upp. När Michaels blotta existens visar sig utgöra en livsfara för samtliga ombord ställs besättningen inför moraliska dilemman som de allra flesta aldrig hade velat, och förhoppningsvis aldrig kommer behöva, ta itu med. Inte bara sätter det igång interna konflikter inom själva besättningen, utan det ser även till att sätta igång tankar om flera stora frågor, om medmänsklighet och livet i stort.

Utförandet av det hela gör till stor del den intressanta premissen rättvisa, och det “Stowaway” lyckas som allra bäst med är att upprätthålla en spänning under hela speltiden, med hjälp av enkla medel. De maffiga vyer och specialeffekter som ofta utmärker liknande filmer är inte alls lika förekommande – faktum är att vi under stora delar av filmen får se väldigt lite av själva rymden utanför skeppet, och istället fokuserar endast på karaktärerna och vad de känner – men i detta fall känner man inte heller något stort behov av dem.  

Tempot som handlingen förs framåt med är samtidigt ett relativt lugnt sådant, men känns ändå alldeles passande. Ovissheten kring hur det hela kommer sluta ser till att det aldrig blir helt tråkigt, samtidigt som dilemmat i sin helhet, och speciellt vissa specifika stunder, ökar på ångesten och spelar extra hårt på känslosträngarna. Och ibland ökar intensiteten trots allt en hel del, inte minst under en sekvens nära slutet, som får en att hålla andan rejält.

Viktiga för att bära upp filmen blir även dess fyra skådespelare, som är de enda ansiktena vi får se, och som var och en känns väldigt passande för respektive roll. Samtliga gör ett bra jobb när det kommer till att hålla igång ett känslomässigt engagemang, och får en att sympatisera åt varje håll, trots vi kanske inte får lära känna dem alla på några djupare plan. 

Men när eftertexterna väl börjar rulla, lite mer plötsligt än man är beredd på och efter ett rätt förutsägbart slut, så känner jag däremot inte alls den tillfredsställelse jag hoppats på. De starka känslor jag förväntat mig att känna, utifrån vad som hittills byggts upp, ersätts snarare med en längtan efter någonting mer.  

"Stowaway" lyckas i flera avseenden bra med det den verkar vilja göra, men man önskar samtidigt att den hade försökt ännu mer, genom att våga gå ännu mer på djupet, eller kanske vara mer utmanande även på den stilistiska fronten. Men på det stora hela är det trots allt en sevärd rymdfilm, minst lika spännande som flera av dess mer ambitiösa kamrater. Förvänta dig bara inte att få fascineras över häftiga planeter, datoranimerade aliens eller någon intensiv action, utan lita helt enkelt på att de mindre storslagna elementen gör jobbet.