Straw Dogs - De galna hundarna 1971

Amerikanska matematikern David Sumner (Dustin Hoffman) flyttar med sin fru Amy (Susan George) till den brittiska landsbygd där hon är uppvuxen. David är en kortvuxen, försiktig pacifist som hellre använder sitt munläder än nävarna och hoppas få komma bort från våldet i USA. I Amys gamla hemstad blir de båda snabbt medvetna om att hennes ex, den bufflige Charlie (Del Henney), fortfarande har känslor för henne. Saker kompliceras av att Charlie och hans gäng högljudda vänner anlitats för att laga taket på Davids ladugård.

Allt eftersom David och Amys förhållande krisar så siktar Charlie och hans gäng in sig på att förnedra David och komma åt Amy. Under en hektisk kväll blir stans efterblivne pedofil Niles (David Warner) uppraggad av dottern till Tom (Peter Vaughan), stadens alkoholiserade patriark. När David och Amy oavsiktligt kör på Niles tar de med Niles till sitt hus dit även Tom , Charlie och hans grabbar beger sig. Och då en sak leder till en annan börjar saker urarta, Tom tar lagen i egna händer och våldet börjar eskalera...

I jämförelse med dagens tortyrporr och allt vad det är så är själva våldet i "Straw Dogs" inte så uppseendeväckande. Det är mer känslan och stämningen som det framkallar. Det är inte action på popcornnivå utan en rå, brutal och råbarkad thriller om en man som undvikit våld i hela sitt liv men tvingas ta till den värsta sorten för att försvara sig själv, sitt hem och sin hustru. Någonstans finns också ett mer föråldrat budskap om att stå upp för sig själv och "vara en man". Men det är Davids uppenbarelse, själva kärnan i filmen, som gör den så obehaglig.

Mästerregissören Peckinpah skapar skickligt en skrämmande atmosfär där man prioriterar otäckt ärliga bilder framför pampig musik. Estetiken matchas väl av alltid suveräne Hoffman som ironiskt nog tog rollen enbart p.g.a. pengarna och har uttryckt sin motvilja till filmens innehåll. Hans sympatiska tonfall, amerikanska sarkasm och neurotiska sätt passar rollen som handen i handsken. Han får fint stöd av George och en fin samling brittiska birollsinnehavare. Skurkarna porträtteras aldrig som fullblodiga psykopater eller knäppa sadister utan mer som respektlöst slödder som tar det de vill ha. Och känslan av att vara omringad av sådana är läskigare än någon dödsfälla i en "Saw"-film.