Supernatural Activity 2012

Den här filmen är av den typen som har en massa "tokiga" gags i eftertexterna, inklusive bortklippta scener. I rollistan inkluderar man till och med texten "Austin Powers wasn't in this movie or else it would have been funnier".

Kanske den mest tragiska självinsikt en sådan hög av dynga till film kan ha. För detta är en så kallad komedi som inte bara är fantastiskt usel utan misslyckas totalt med att framkalla så mycket som ett fniss. Den får valfri Adam Sandler-kalkon att likna en klassiker. Bristen på komisk tajming eller fyndiga skämt är förödande. "Supernatural Activity" är varken bakfyllekul eller smart satir utan enbart skräp.

Det är ganska givet att en parodi skulle ta sig an alla dessa rysare som bygger på påstått upphittat videomaterial (även om originalet "Blair Witch Project" numera är 14 år gammal...) precis som "Scary Movie" tog sig an tonårsskräckisar, "Superhero Movie" superhjältar och "Vampyrer suger" Twilight-serien. Sen finns det en rad olika parodier ("Date/Epic/Disaster Movie") som praktiskt taget bara gjort om scener från kända filmer med kiss-och-bajshumor för att senare koka ihop dem till en och samma - knappt sammanhängande - film. Men de kunde åtminstone, tack vare budget och en del roliga gästsskådespelare, i många fall sträcka sig till godkänd bakfyllenivå.

Detta är en lågbudgetfilm av regidebuterande C-skådespelaren Derek Lee Nixon (direkt-på-DVD-klassiker som "Killer School Girls from Outer Space" och "When in Rome" med tvillingarna Olsen). En annan anonym dumstrut, Andrew Pozza, har skrivit manus och spelar huvudrollen som spökjägaren och TV-kändisen Damon Dealer. Historien, självfallet filmad som en dokumentär, följer honom när han jagar någon komiskt döpt demon på landsbygden. Det blir exorcismer, offerriter och spring i skogen.

Här hade man kunnat ta tillvara på den låga budgeten och satsat på att efterlikna filmerna den sägs vilja göra narr av. Oftast spelas de bästa parodierna, och komedierna för den delen, med allvarlig ton för att betona det dråpliga och absurda i situationen. Här spelar den till synes talanglösa ensemblen över å det grövsta och de billiga skämten är varierande konstiga och uppenbara. Känslan av att se en riktigt dålig sitcom utan burkskratt infinner sig. Det enda skrattretande är tanken på att Pozza och en manlig motspelares ständiga scener i bar överkropp skulle fungera som någon slags kompensation/distraktion.

En gång i tiden var uppföljare det värsta som kunde hända en stor film - en meningslös s.k. fortsättning som mjölkade ur föregångarens varumärke och samtidigt sabbade ryktet för en ursprungligen konstnärlig ambition. Uppföljarfenomenet finns självfallet kvar men nu är parodierna filmvärldens nya farsot. Inför yrkesförbud snabbt och skicka människorna på filmläger - eller åtminstone en skola som lär ut konsten i ett roligt skämt. Minst ett.