Blair Witch Project 1999

Året är 1999. Folk har börjat vänja sig vid Internet och mobiltelefoner även om inte i samma utsträckning som idag. Begreppet ”found footage” existerar inte. Skräckfilmsgenren har återigen en av sina många dippar. Och så dyker fenomenet ”Blair Witch Project” upp. En svartvit mockumentär som egentligen inte ser så spännande ut men blir en megasuccé tack vare smart marknadsföring.

Filmen säljs som påstått ”äkta” upphittat videomaterial från tre dokumentärfilmare som försvunnit i Maryland skogar. Vi vet ju att det egentligen är fejk men det banbrytande (även om ”Cannibal Holacust” officiellt var först), autentiska sätt filmen är gjord på lockar ändå och undermedvetet svindlar tanken ”Tänk om…”. Det är också en film som levererar skräck på det mest effektiva sättet - att inte visa det vi fruktar. De bilder vi själva skapar i huvudet är ju oftast 100 gånger värre än någon specialeffekt.

Idag är Found Footage-genren tröttsamt urmjölkad men 1999 var det något nytt, spännande och fräscht. Helt plötsligt ser vi en skräckfilm som närmast liknar en snuff-film, som något som ser ut att hända eller ha hänt på riktigt. Det gör inget att amatörskådespelarna har en förmåga att stundtals spela över, det bidrar snarare till den realistiska känslan. De skakiga handkamerorna gör att vi blir livrädda för vad som ska dyka upp i mörkret eller bakom ett träd. Vi får inte se mycket men det lilla gör att vi fruktar det desto mer.

”Blair Witch Project” är en klassisk vattendelare bland skräckfans. Många hatar den, mycket på grund av just överspelet, den stundtals tjatiga improviserade dialogen och de handhållna kamerorna som sköttes av skådespelarna själva. Men det finns något oroväckande familjärt att vara vilse ute i en mörk, hotfull skog och i kombination med den sagotraditionella häxmyten framkallar det kalla kårar av typen när man som barn för första gången hörde en riktigt kuslig spökhistoria.

I min ungdoms dagar var vi ett kompisgäng som fick för oss att se filmen innan vi skulle ut och campa. Dålig idé. Bara tanken på den ondskefulla häxan och de läbbiga spökbarnen i skogen skapade panik så fort mörkret lade sig och minsta ljud i skogen ledde till paranoida idéer. Som hjältinnan Heather uttrycker det i den berömda, snordränkta ficklampsmonologen: ”Man är rädd för att blunda, och man är rädd för att öppna ögonen samtidigt”.

(SPOILER!)

Men filmens största stund är finalen. Öppna slut i skräckfilmer funkar sällan men i detta fall är det briljant och direkt skrämmande. Det är iskall twist som hugger till värre än någon billig skrämseleffekt utan att det känns som ett upplägg för en uppföljare. Det är ett slut som perfekt ramar in en spännande kultskräckis och fortfarande ger mig kalla kårar - samt får mig att frånvara från alla framtida campingturer i skogen…