Svart cirkel 2018

Jag uppskattar annorlunda filmer, i vilka nya stilgrepp testas och gränser tänjs. Ibland räcker det att vara kreativ när det kommer till hur något berättas, istället för att fokusera på vad. Men då ska också resultatet bli mycket bättre än detta, åtminstone om det ska upp på biograferna.

 

Filmen handlar om två systrar som på senare tid kommit bort från varandra. Livet går inte så bra för den ena, Celeste, och när hon en dag hälsar på sin mer framgångsrika syster Isa, får hon av henne en gammal självhjälpsskiva. Celeste tar emot vinylen och lyssnar enligt instruktionerna, och redan nästa dag märker hon en positiv förändring. Men inget är gratis och detta kostar mycket mer än någon ska behöva betala.

 

”Svart Cirkel” är en film om två systrar som hittar tillbaka till varandra i en tid av kris. Tyvärr hamnar historien om systerskap i skuggan av en massa dravel om hypnos, magnetism, eteriska dubbelgångare och annat larv. Det är verkligen otroligt mycket struntprat som levereras, på bekostnad av både driv och egentlig substans.

 

Manuset är skrivet av den spansk-argentinsk-mexikanske filmskaparen Adrián García Bogliano, som även regisserat och redigerat detta platta pekoral. Jag kan ana en god idé någonstans i grunden, och till och med uppskatta den. Tyvärr drunknar alla potential i för stora ambitioner och platta karaktärer, kombinerat med rätt uselt och amatörmässigt hantverk.

 

Den mest påtagliga bristen bland alla andra är det trevande skådespelet. Skådespelarna rabblar outgrundligt jönsiga repliker, med en inlevelse som om de gick i sömnen och uttrycken överlag är väldigt monotona. Dock tror jag inte att det egentligen är så mycket aktörernas fel, utan gissar att det är en slags kommunikationsmiss i arbetet. Möjligen har regissören varit ute efter en enformigt hypnotisk ton som ett kul grepp (i en film om hypnos, haha?), men underskattat problemen som då lätt uppstår: att hela historien tappar all trovärdighet.

 

Det är trots allt kul att återse Christina Lindberg, från kultfilmen ”Thriller - en grym film” (1973), in action. Jag gillar henne och välkomnar comebacken, men tycker inte detta gör henne rättvisa. Likt en robot reciterar hon konstruerad nonsens om de eteriska dubbelgångarna och det blir oavsiktligt skrattretande. Då och då glimtar det till, för Lindberg har en tveklöst stark utstrålning, fast sedan fortsätter hon att mala på och magin bryts. Begåvade Felice Jankell gör Celeste, men övertygar inte heller hon. Det gör mig ont att skriva, för också hon förtjänar så mycket bättre. I övriga, inte särdeles minnesvärda, roller kan vi se Johan Palm från ”Idol” 2008, Hanna Asp från ”Cirkeln” 2015, samt Erika och Hanna Midfjäll från ”Jag saknar dig” 2011.

 

Jag hade verkligen hoppats kunna tycka om detta och letade därför febrilt efter saker att uppskatta och hänga mitt fokus på. Jag fann två. Den ena var en av Celestes t-shirts, med massa huvuden på, och den andra Inger Nilsson (från gamla ”Pippi”-filmerna) och hennes pigga energi, i en liten roll som sekreterare. Därutöver är det rätt dött.