Syster Död 2023

Detta är en uppföljare, eller en så kallad prequel till ”Verónica” från 2017. Det handlar om nunnan från den filmen, och vi får här träffa henne som ung. Det är 1940-tal, ett tag efter det spanska inbördeskriget när syster Narcisa flyttar till en katolsk skola, som tidigare varit ett kloster. Hon ska bo i syster Ines gamla rum, som verkar dölja något mörkt. Syster Ines själv är mystiskt försvunnen. Konstiga saker börjar hända och Narcisa hör hur de unga flickorna viskar om någon, som bara de kan se.

 

”Syster död” är liksom ”Verónica” innan, regisserad av Paco Plaza. Men även om detta drama sker i väldigt mycket samma universum som sin föregångare, så finns egentligen få likheter mellan filmerna. Medan ”Verónica” var en ungdomlig, energisk och modern anden i glaset-skräckis, så är detta snarare en ganska gammeldags, och avsevärt mycket mer lågmäld rysare, i tre kammarspelsakter. 

 

Spänningen stegrar genom filmen, för att mot sin klimax klappa till oss på käften. De två första akterna är stillsamma, men ger oss tillräckligt med historia, för att skapa ett engagemang. Den tredje ger oss därefter den faktiska och rätt chockerande bakgrunden, och öser oförhappandes på med typiska, men alltid fungerande skräcktroper. Vi får bland annat ta del av syner från förr, blödande ögon och övernaturliga väsen med något annat än fridfulla agendor. 

 

Det är genomgående en väldigt otäck stämning som råder. Något hotfullt lurar lite överallt och vi vet aldrig när något ska hoppa fram. Med facit i hand så är det egentligen sällan något bokstavligen hoppar fram, för det här är mer sofistikerat än så. Men bara att oron konstant finns där är obehagligt nog. 

 

Aria Bedmar som syster Narcisa är strålande. Hennes oskyldiga och änglalikt trovärdiga ansikte döljer ett tvivel som emellanåt sipprar fram i hjärtskärande primala skrik. Även Sara Roch som hennes unga skyddsling Rosa är fenomenal, trots att karaktärens öde är en aning tveksamt i sammanhanget. 

 

”Syster död” är i slutändan en otroligt vacker film som kanske inte direkt är unik till sitt innehåll, men som ändå övertygar med sina visuella val. Fotot av Daniel Fernández Abelló är minimalistiskt, med olika nyanser av vitt som den dominerande färgen. Ljuset är sparsmakat och naturligt, vilket snyggt kontrasterar det vita. Flera scener är som gamla tavlor som fått liv, och den kombinationen är väldigt otäckt. Bilden är dessutom skuren i klassiskt 4:3 format, vilket förstärker den klaustrofobiska känslan, samt ramar elegant in det fasansfulla händelserna innanför klosterväggarna.

 

”Syster död” tillför möjligen inget i fråga om ”vad?” till genren nunnor på gränsen till ett sammanbrott, men övertygar desto mer sett till ”hur?”. Detta är en rysare som får hjärtat att klappa och pannan att svettas, medan ögonen åtnjuter visuell fägring i kubik. Se den, innan eller efter ”Verónica”.