Veronica 2017

Det är något väldigt obehagligt med den avskalade igenkänningen som spanska skräckisar, till skillnad från många amerikanska, ofta bjuder på. Filmer som på detta sätt fokuserar på lättrelaterad inblick i vardagliga situationer och detaljer däri, snarare än perfekt yta, tenderar att bli mycket mer skrämmande. Just det är också fallet med ”Veronica”.

Filmen handlar om 15-åriga Veronica som en uttråkad dag i skolan leker anden i glaset med sina två vänner. Hon vill prata med sin döde pappa men får kontakt med något ondskefullt som tjejerna lockar fram från andra sidan. Något som sedan stannar kvar…

Veronica (som spelas av den fullständigt briljerande debutanten Sandra Escacena) tar hand om sina småsyskon när deras mamma arbetar. Syskonens vardag är väldigt väl skildrad och deras relation och hur den med tiden förändras är det som fångar mitt engagemang mest. Mycket har vi som sagt sett förr, men det är ovanligt berörande, hemskt och klaustrofobiskt att se en kärleksfull liten kärna påverkas såhär av något till synes illvilligt yttre. 


Samtliga unga talanger är ruskigt övertygande och det är inte en lätt uppgift för ett barn att både vara på riktigt och samtidigt spela rädd. Alla lyckas dock utmärkt med bedriften, vilket smittar av sig och gör att jag blir ännu mer ängslig och skraj själv.

Dramat sägs vara baserat på en autentisk polisrapport från 1991. Med den premissen förstår man att det vi kommer få se inte är någon djupdykning i orsak och verkan, utan mer en lättare redogörelse för vad som kan föranlett rapporten. Det är således något tunt i själva intrigen, medan det psykologiska under ytan är desto mer laddat och välgrundat.

Scenografi och rekvisita är trovärdiga och det känns aldrig kitschigt eller överdrivet nostalgiskt. Som så ofta i spanska rysare är färgerna är dova och regnet hela tiden bara ett moln bort, vilket höjer den kusliga stämningen. Fotot är snyggt utan att göra så mycket väsen av sig. Med enkla medel hjälper ändå kameraåkningarna historien vidare och det är några riktigt snygga effekter som både får mig att hoppa till ett antal gånger, men som även förstärker svårmodet och ångesten jag tar del av. Tralliga spanska klassiker, liksom den välbekant frenetiska och skräckinjagande syntmusiken (känd från vilken italiensk rysare som helst från 80-talet) i bakgrunden gör såklart också sitt till för att skapa atmosfär, trots att kanske just det sistnämnda inte alltid passar så bra ihop med bilden.

”Veronica” är sammanfattningsvis en ganska anspråkslös men ändå väldigt otäck och intensiv film om ett ofta skildrat ämne i genren. Inte mycket är nytt eller särskilt häpnadsväckande, varken i utförandet eller i själva storyn, fast den gör det den ska – kryper in under skinnet, skrämmer och gör det ordentligt. Dessutom känns karaktärerna äkta och deras historia är synnerligen välberättad, vilket inte är något man direkt är bortskämd med när det kommer till skräckfilmer.