Taken 2008

Den pensionerade agenten Bryan Mills (Neeson) har tidigare försakat familjen för det amerikanska fosterlandet men gör allt för att förbättra relationen med sin tonårsdotter.

När hon vill åka iväg till Paris anser han att det är för osäkert att låta henne fara iväg men ger slutligen efter för flickans tjat. Exfrugan (Famke Janssen som numera känns typecastad som hopsnörp bitch) tycker att han är en patetisk paranoiker.

Gissa vem som får rätt? Jäntan hinner knappt landa i Paris innan hon och hennes väninna upp raggas av en ung man som jobbar för traffickingmaffian. Bara farsgubben kan rädda henne. Premissen att Mills har ett dygn att hitta dottern med hennes sista nödsamtal som ledtråd känns mycket krystad från start. I den skrupelfria jakten på dottern satsas krutet på att få irländske mysbjörnen Neeson på att omvandlas till en medelålders Jason Bourne. Men djupet och hantverksskickligheten från Paul Greengrass filmer är inget man ens snuddar vid. Istället strösslas den platta grunden rikligt med omotiverade våldsexcesser och korkade repliker.

Långt innan det att Neeson väser att han ska skära ”de värdelösa ballarna” av en skurk om han inte snackar och pekoralscenen där han avgiftar en neddrogad tvångsprostituerad med dropp (!) har man redan förlorat allt hopp. Det är sorgligt att se karaktärsskådisen Neeson reduceras till en bödel vars papparoll ska få oss att känna sympati. Inget blir bättre av att hans rollfigur har förmågor som gränsar till det övernaturliga. Burdust lyckas han lokalisera och få ner de välbeväpnade motståndarna mot alla odds. Hade hans mästerliga slutledningsförmåga haft motstycke bland verklig säkerhetstjänst vore Bin Laden fångad så snart tvillingtornen rasade ner i New York.

Den taffliga regin med sin obefintliga atmosfär gör mycket lite för att man ska bry sig om upplösningen. Tempot är kanske högt, men såväl filmens osmakliga våldsförhärligande som utförandet – ett snabbklippt dödande av stereotypt dräggkriminella armenier - lämnar en dålig smak. Europa och särskilt Paris porträtteras som ett degenererat och kriminellt sexträsk unga amerikaner gör bäst att undvika. Att franska Canal Plus på något sätt är inblandade i filmens produktion ter sig smått bisarrt i sammanhanget.

”Taken” är provocerande imbecill och chauvinistisk våldsglorifiering. Här frodas en serietidningsmoral som endast illitterata rednecks och tonåringar kan skriva under på – skadar någon dina närmaste är du fri att gå bärsärkagång och sätta en kula i pannan på vem som än kommer i din väg. Den svartvita bilden är måhända adekvat i ”Sin City” men knappast i en produktion som har anspråk på att behandla samhällsproblem. Den oskyldiga frun till den köpte franske poliskommissarien får exempelvis smaka på Mills gammeltestamentliga vrede när agenten skjuter henne i armen för att få sin köpte kollega att sjunga ut. Som ”hjälte” förlorar karaktären vår sympati väldigt snabbt. Förlegade schabloner frodas.

Det känns som om man blivit förflyttad till stenåldern; kvinnor är söta små offer som köps av kåta miljonärskurkar eller gnatiga ragator som gifter sig med feta plånböcker. Män är skurkar och förövare eller hårda hämnare. Efter att Luc Besson gjort sig skyldig till att både producera och skriva manus till den här smörjan bör han ta sig en allvarlig funderare på framtida karriärval som inte inbegriper vita dukar. För berörd blir man knappast. Möjligen besudlad.