Tarzan 1999

Filmen börjar med ett skepp som står i brand. Tarzans föräldrars fartyg förliser och de flyter iland på den grönskande ö som senare kommer bli sonens hem. Beslutsamt, och med verktyg som magiskt dyker upp, bygger de ett hem åt sig och sin nyfödde. Men lyckan håller inte i sig, snart mördas de brutalt av ett stort kattdjur medan Tarzan otroligt nog blir räddad av en gorilla som tar hand om honom som om han vore hennes egen. 

Det är en gammal fantasi som ligger bakom den här filmen. Kan en människa bli uppfostrad av djur? Vad händer då med språket? Är djuren tänkande och kännande varelser? Att en människa ska ha vuxit upp bland vilddjur har alltid varit en kittlande tanke och lingvister har lekt med tanken om språkets utveckling. Säkert höll filmen fortfarande när den kom ut runt millennieskiftet men idag känns temat något uttjatat och trist. Man har en känsla av ha sett detta en gång för mycket.

Efter att Tarzan har räddats följer ett parti om hans uppväxt där många minuter spenderas åt att förklara att han inte riktigt passar in och känner sig utfryst, något som kunde ha berättats med en enda scen. I stället drar de ut på det med smålustiga krumbukter från en ung Tarzan som säkert får barnen att skratta men får mina händer att sträcka sig efter mobilen. Hans bästa vänner Tantor och Terk är visserligen charmiga men får för lite tid för att verkligen göra ett intryck hos tittaren.

Därifrån blir det däremot långsamt bättre. Den vuxne Tarzan är, trots viss brist på personlighet, betydligt mer intressant. Det ikoniska svingandet och kanandet i de majestätiska träden är fortfarande fascinerande att se och hans komplicerade relation med Kerchak känns äkta och stark. De spännande partierna är dessutom pulshöjande och pockar verkligen på uppmärksamhet. Trots att filmen överlag känns allt annat än vild lyfter den stundtals upp en ur det dvalliknande tillstånd som den tycks framkalla och kastar in en i en plötsligt strålande känslostorm till scen. 

Det som framför allt höjer filmen är Tarzans förhållande och lojalitet till gorillorna. Temat om utanförskap och tillhörighet är ett evigt aktuellt ämne som berör. Hans interaktion med sin mamma och Kerchak är filmens starkaste ögonblick medan hela historien med Jane kommer i andra hand, och det är tur. Janes funktion är främst att få Tarzan att inse saker om sig själv och att tillföra ett visst underhållningsvärde till annars allvarliga scener. Men hon är samtidigt väldigt sympatisk och känns mer levande än Tarzan någonsin gör. Deras kärlekshistoria är lite underlig men smittsamt glättig. Man blir påverkad av den, nästan mot sin vilja, och finner sig själv småleende.

Filmen lämnar mig dock kluven. Jag kan se de starka sidorna och kan stundtals inte låta bli att ryckas med. Filmmusiken med Phil Collins, om ni ser den på engelska, är fantastisk och helt rätt för filmen. Det är också skönt att karaktärerna för ovanligheternas skull inte sjunger själva i någon större utsträckning. Ändå känner jag mig skeptisk. Filmen må lämna en viss ljum nöjdhet efter sig men den hade ändå många partier som känns väl ointressanta. På det läggs dessutom Tarzans tråkiga karaktär, det halvtrista temat och alltför många otroliga scenarion. Det blir plus minus noll. 

"Tarzan" lägger sig för mig på ett ganska stabilt mittenbetyg. Den är rörande men kommer ha försvunnit ur medvetandet ganska snart. Filmmusiken kommer däremot dröja sig kvar ett bra tag framöver.