Irene Huss - Tatuerad torso 2007

Den svenska polisfilmen utgör idag en viktig ingrediens i vår nationella populärkultur. Trots att denna genre har många fiender som ägnar en hel del energi åt att strö kritiska uttalanden och artiklar runt omkring sig, är den utan tvekan här för att stanna. Det mest talande beviset för detta är att så fort som en svensk polisserie avslutas, tar en ny vid. 

Jag gissar att majoriteten av Sveriges filmrecensenter kommer, i sina bedömande texter, att dra paralleller från ”Tatuerad Torso” till Beck- och Wallanderfilmerna, kanske eventuellt även till Van Veeteren-serien. Även om det känns lite väl förutsägbart att följa denna stig, vore det förmodligen nästintill tjänstefel att inte göra det och därför känner jag mig tvungen att kommentera likheter och skillnader mellan det aktuella nytillskottet och de mest folkkära polisfilmerna.

Den inledande avvikelsen är givetvis att huvudrollen i ”Tatuerad Torso” innehas av en kvinna. Dessutom lever hon, till skillnad från den stereotypa huvudkaraktären i svensk polisfilm, ett ordnat familjeliv i äkta Svenssonanda med villa, make, två tonårsdöttrar och en hund. På det stora hela är dock likheterna fler än skillnaderna: precis som vanligt får vi följa en mindre grupp polismän, med utmärkande karaktärsdrag som lyfts fram i så gott som varenda scen, i deras jakt efter en mördare (denna gång efter en som specialiserat sig på att stycka kroppar). Parallellt med utredningen flätas samhällsaktuella problem in i handlingen.

”Tatuerad Torso” är ett utmärkt exempel på hur slutresultatet brukar bli när en film baseras på en roman. För det första är handlingen stympad, för det andra och för det tredje har flera av romanens karaktärer bortprioriterats och de som har tillåtits att vara kvar har i många fall porträtteras på ett helt annat vis än vad jag som läsare hade föreställt mig. De två sistnämnda biverkningarna kan jag leva med, då endast den filmåskådare som även läst romanen ifråga kan komma att irritera sig över dem. Men den förstnämnda är ett betydande problem. Genom att vissa händelseförlopp skurits, under manusförfattandet, ut ur den ursprungliga historien blir hoppen mellan de kvarstående scenerna alltför hastiga vilket medför att många lösa trådar lämnas åt sitt eget öde när eftertexterna börjat rulla.

Sen önskar jag att de manusansvariga hade sett över relationsskildringarna och replikerna ytterligare några gånger innan själva filminspelningen tagit vid, då jag flera gånger under visningen undrade över om det verkligen finns människor som uppför sig och talar såsom skådespelarna gjorde denna gång.

Avslutningsvis, för en göteborgare är det alltid kul att se filmer som utspelar sig i ens egen hemstad. Men tyvärr får vi inte se särskilt många fler bilder från Göteborg än vanliga, trista flygfoton över Göta Älv. Tråkigt, för det går faktiskt att göra riktigt bra polisfilm i riktig Göteborgsmiljö.

ONÖDIGT VETANDE Angela Kovács har medverkat i flera Wallanderfilmer. I dessa spelade hon polisen Ann-Britt Höglund. Hon har även varit med i en Beckfilm och i ett avsnitt av ”Kommissarie Winter”.