Tau 2018

Inledningsvis hade det kunnat vara en "Saw"-rysare, eller en ny "Cube". Julia vaknar i en mörk cell tillsammans med två för henne okända personer. Hon har ett chip inopererat i nacken, och ingen aning om vem som håller henne fången. Snart uppdagas sanningen: ett tekniskt geni behöver mänskliga försökspersoner för att fullborda det perfekta AI-systemet.

Men Julia tänker inte vara ett offer. Med MacGyver-skills, flinka fingrar och kvinnlig list gör hon upp en hon en plan för att rymma. Så börjar en hyfsat spännande kammarspel för den uppkopplade generationen, där Gary Oldman lånar ut lite Oscarsvinnande tyngd till en datorröst.

Relationen mellan människa och maskin har fascinerat science fiction-författare i många årtionden. Långt innan artificiell intelligens fanns i var mans hem och hand, har den inspirerat filmiska klassiker som ”År 2001”, ”Blade Runner” och ”The Terminator”. Går man ännu längre tillbaka skapade Mary Shelley Frankensteins monster redan för 200 år sedan. De flesta gånger verkar det dock sluta i en rätt mörk dystopi, där skapelsen växer sig smartare, blir självmedveten och löper amok.

Filmen ”Tau” vägrar att välja den enkla vägen. Här ställs vi inför mer komplexa frågor, som låter tittaren fundera över hur pass mänskliga datorer egentligen kan bli.

Tau är ett komplext AI-bygge. En avancerad säkerhetsvakt, en kalender som påminner om möten, och som Julia sarkastiskt säger, ”ett påkostat städsystem”… En mördarrobot eller ett litet barn som är nyfiket på omärlden? Gränsen är hårfin. Det är ett högteknologiskt verk, utan någon som helst koll på omvärlden förutom det hus där Tau har skapats och installerats. När Julia så kliver in i bilden, upptäcker hon nya sidor hos en maskin, som kanske går att manipulera efter hennes agenda.

Filmens skurk gestaltas av Ed Skrein, från "Deadpool". På ytan är han en framgångsrik innovatör och tech-snille, en slags snyggare Bill Gates. Men Julia får se den andra sidan, en iskall och beräknande psykopat som pressas av deadlines och väljer minst sagt oetiska metoder. Hon spelas av Maika Monroe, känd från "It Follows". Båda sköter sitt jobb utan att imponera nämnvärt, och jag misstänker att långfilmsdebuterande Federico D'Alessandro är mer intresserad av att skildra hitech-hemmet än konflikten mellan de två ledande karaktärerna.

I ett årtionde av smarta hem, drönare och ständig uppkoppling känns konceptet med ”Tau” närmare än någonsin. Samtidigt är det en hårfin balansgång - när blir det för töntigt och osannolikt? Jag köper långt ifrån alla händelser, och kan tänka mig att filmen kan kännas rejält daterad om sådär tio år, när verkligheten springer om eller motbevisar filmens fantasier.

"Tau" är trots allt ett kittlande koncept och en väl genomförd, snygg sci-fi-thriller. Jag tycker mig också se en ovanligt hoppfull syn på framtiden och datorernas utveckling. Teknologi behöver inte betyda världens undergång, men den kan bli ett farligt verktyg i fel händer, eller något storslaget i rätt händer. Inget minnesvärt i övrigt, men "Tau" dödar lätt ett par timmar i väntan på nya avsnitt av "Black Mirror".