The Beaver 2011

Walter Black (Gibson) är trots ett idylliskt familjeliv familj och en framgångsrik karriär som VD för ett leksaksföretag grovt deprimerad. Han testar alla terapimetoder värda namnet men inget hjälper och till slut får hustrun Meredith (Foster) nog och slänger ut honom. I samband med ett misslyckat självmordsförsök så hittar Walter en leksaksbäver av typen man stoppar in handen i och pratar med. Med en förställd röst och brittisk accent börjar Walter kommunicera med omvärlden via bävern och få rättsida på sitt liv igen med den minst sagt udda teraupetiska påhittet. Men allt eftersom tar bävern över och Walters egen personlighet förfaller.

En film på detta tema hade lätt kunnat bli en präktäkta kalkon och filmen har floppat rejält i hemlandet, antagligen mest p.g.a. dess stjärnas skamfilade rykte. Och idén med en långfilm där Mel Gibson går runt och pratar med en bäver på näven känns lagom lockande. Men faktum är att både han och filmen är högt över förväntan. Gibson som varvat mer dramatiska roller med komiska "Dödligt vapen"-typer får här både vara rolig och allvarlig, och resultatet är ett starkt och imponerande porträtt av en känslomässigt uttömd, förvirrad medelålders man. Att han även trots tveksamt beryktad privatperson lyckas förmedla både värme och charm är en bedrift.

Han får även starkt stöd från sina yngre motspelare, de stigande stjärnnamnen Anton Yelchin och Jennifer Lawrence som Gibsons son respektive sonens snyggsmarta hejarklacksflirt. Yelchin (som hittills mest känns igen från "Terminator Salvation" och "Star Trek") gör en imponerande tolkning av en frustrerad tonåring i brist på en fadersgestalt medan "Winter's Bone"-stjärnan Lawrence återigen bevisar sin träffsäkra kombination av klassisk skönhet och filmstjärneutstrålning. Dessvärre är deras karaktärer ganska typiskt svårbetrodda som ungdomsroller skrivna av vuxna oftast är. Fosters kärleksfulla hustru är också förvånansvärt endimensionell och stereotypisk, och hon passar illa för rollen.

Bakom kameran gör hon dock ett strålande jobb och lyckas berätta den melankoliska historien med både en allvarlig ton och uppskattad dos av humor. Det blir lite ojämnt och stundtals svårt att ta på allvar, speciellt när man skiftar ton i en och samma scen. Men det både roar och berör, och Gibson gör kanske en av sina bästa rollprestationer i sin karriär. En film som är lätt att se cyniskt på men svårt att värja sig emot när man väl se den.