The Blind Side 2009
Synopsis
Info
Manipulativ feelgood-film
Alla har vi skådespelare som vi älskar oavsett vad de gör. För vissa är det Dolph Lundgren eller Sylvester Stallone, för mig är det Sandra Bullock. Ni kan tro att jag var bra stolt när hon äntligen fick den kred hon förtjänade på årets Oscarsgala och stod med en gyllene gubbe i handen när kvällen var över. Den beska eftersmaken som infann sig i munnen var dock att hon vann den för "The Blind Side".
Historien påstår sig vara baserad på en verklig historia där Bullocks rollkaraktär, en viljestark, blonderad, kvinna från amerikanska södern, tog sig an en blivande amerikansk fotbollsstjärna i sitt hem efter att bokstavligen ha plockat upp honom från gatan. En form av reaktionär och väl vitbalanserad variant av "Precious" skulle man kunna säga. Den unge, svarta, mannen möter motgångar i skolan, på fotbollsplanen och i sitt ruffiga hemkvarter, men får från sin "nya" familj ta emot så mycket kärlek att han till slut blir den stjärna som han förtjänar.
Regissören John Lee Hancock bryr sig knappast om någon som helst form av svärta eller nyans i skildringen av Michael Ohers resa från fattigdom till fotbollsplan. I stället är detta en våldsamt manipulativ film som vräker på med amerikanska flaggor, stråkar, familjekänslor och hela tjottaballongen. Subtilt är inte ordet här, utan till och med scener som där Bullocks Leigh Anne Tuohy möter Michael Ohrs riktiga mamma, är så bombastiskt orkestrerade att det nästan blir larvigt.
Det som ändå gör att "The Blind Side" med blotta förskräckelsen klarar sig från kalkonträsket är just Sandra Bullock i huvudrollen. I både utseende och attityd påminner hon om Julia Roberts i Erin Brokovich (Roberts tackade tydligen nej till just denna roll) och är lika övertygande vare sig hon skäller ut rasister, sätter sig emot auktoriteter eller i de lugnare scenerna med sin man, spelad av countrystjärnan Tim McGraw.
Att en så pass klichéfylld och extremt tillrättalagd film som "The Blind Side" dragit in otroliga 250 miljoner dollar bara i USA känns orättvist, men också helt självklart. I de här osäkra tiderna vill den amerikanska publiken inte se starka dramer om misär som "Precious" eller ens melankoliska historier som "Up in the Air". I stället är det patriotisk godhet med handen på hjärtat och hjärnan på ljudlös som gäller. Här i Sverige framstår det bara som groteskt känslofrosseri, men visst kan lite för mycket ibland vara trevligt. Åtminstone om Sandra Bullock står för serveringen.