The Christmas Chronicles 2018

Julfilm är en egen genre. Liksom till pepparkaksdeg finns det en lista över ingredienser som måste till för att skapa god magi: julljus (mycket eller inga alls beroende på hur Grinchig stämningen är), snö (inget skånskt slask utan ett jämt lager snögubbe-snö), jultomte (i Coca-Cola-reklam-outfit), familjedrama (något som börjar tragiskt men leder till kärnfamiljs-utopin) och julgodis (främst pepparkakor, men polkagrisar går också bra) och så julsånger (gärna dåliga covers på klassiker). Och på pappret har ”The Christmas Chronicles” uppfyllt alla önskningar för att bli en sevärd julfilm.

Ett syskonpar sörjer sin nyligen avlidne far. De bor i det enda huset på gatan utan julljus och snön pudrar medelklassområdet gnistrande vitt. Dottern vill baka pepparkakor, men mamman hinner inte för hon måste jobba skift på julaftonskväll (snyft). Syskonen tvingas underhålla sig själva och fångar tomten på film. Och jultomten är ingen mindre än Kurt Russell själv i någon slags sexig röd lång skinnrock och vilt hipster-skägg (en trendigt hälsomedveten version av Coca-Colas original). Alla ingredienser finns där, men som alla vet finns det hemmagjorda pepparkakor, och så finns det färdigköpt med en lätt bismak av diskmedel.

Jag har en julfilms-fetisch som jag skyller på det faktum att jag redan som barn fick axla rollen som julklappsutdelare. Min far tyckte kostymen kliade och min storebror var troligtvis sockerslö av allt marsipangris-ätande. Hursomhelst insåg jag ganska snabbt att min publik behövde omväxling, något år blev det därför aerobics-tomte, ett annat egen-företagar-tomte osv.

Samma är det med julfilm. De julfilms-skapare som adderat något extra till konceptet är de filmer som lever kvar idag som ”Bad Santa”, ”Livet är underbart”, ”The Nightmare Before Christmas”, ”Die Hard”, ”Ensam hemma”, till och med ”Love Actually”.

Men så finns det de som följer julfilms-receptet lite för nitiskt, där de unika inslagen är lätt räknade. Precis så är det med ”The Christmas Chronicles” där mandlarna i gröten lyder: en tomtesäck i Mary Poppins-anda, en steampunk-inspirerad släde samt tomteverkstad och en alf med motorsåg (som borde fått huvudrollen), men utöver dessa inslag är storyn så förutsägbar att jag inte ens vet om manuset går att klassificera som ett ”original”.

Kanske har skaparna liksom jag hoppats på att Kurt Russell, som ensam stjärna i grantoppen, ska räcka till för att sprida lagom med julmys. Kurt är ju cool och de scener där han ges allt spelutrymme är filmens bästa, men dessvärre är huvudfokus på syskonparet, där lillasystern är så ivrig i sitt skådespeleri att en dos av henne är som att frossa i sig en hel plåt lussebullar, medan hennes storebror är så seg att julklockorna stannar.

Det känns som att filmen är inspelad i gammalt tv-format (fyrkantigt), kanske för att klippningen är totalt oinspirerad, liksom ljussättningen och scenografin. Sminkörerna verkar inte heller fått ta del av klockan fyra-kaffet för Kurt Russells foundation är några nyanser fel.

Men trots att klichéerna står som snö(spön) i backen sitter jag likväl trött och väntar på att Bruce Willis ska dyka upp med sin Beretta 92F eller att Rudolfs ”Ghosts of Christmas Past” ska liva upp tillvaron. Någonting som gör att filmen sticker ut, men jag finner inget utom Kurt. Och till och med Kurt blir obekväm i sin roll när han ska hålla sitt tal om ”the power of christmas” och varför det är så sjukt viktigt med julklappar. Han lyckas inte övertyga någon, allra minst sig själv.

Kanske ligger felet delvis hos mig. Jag borde preppat med julmust, pepparkakor och lussebullar, kanske värmt upp med att lyssna på Wham!. Nu kastade jag mig istället rakt in i ett julspektakel medan Halloween-pyntet fortfarande hängde uppe.