The Christmas Chronicles 2 2020

I recensionen av föregångaren ”The Christmas Chronicles” nämner jag sex grundingredienser som en välfungerande julfilm bör innehålla: julljus, snö, tomte, kärnfamiljsdrama, julgodis och julsånger. Det är en nischad genre som likväl expanderar massivt inför varje jul. Enkom i år har Netflix släppt sju nya titlar. Budskapet med merparten av dem är att likställa julklappar (gärna guld (smycken), rökelse och myrra) med kärlek och kärnfamiljen med det ultimata tillståndet (himlen). Det religiösa skimret lyser som starkast över tomten själv (som den vita, visa äldre man han trots allt är).

I ”The Christmas Chronicles 2” gestaltas också Kurt Russell bitvis som en renodlad messias. Pilgrimsfärder med faderfigurtörstande alver utförs och troende på tomten refererar till sig själva som ”True Believers”. Tomten kan jämställas med vilken självutnämnd pseudoguru som helst och självhjälpscitaten avlöser varandra. Floskler som ”Christmas isn’t about where you are, but who you’re with” och “Stop thinking and learn to trust your heart” duggar lika tätt som rea-erbjudandena under Black Friday. Kärnfamiljen fräls oss ifrån ondo. Inklusive rebelliska tonåringar i nitvästar.

Rädda-julen-filmer är som bäst när de smakar som en välkokad kola med en gnutta chili i. Och sina tillkortakommanden till trots är ”The Christmas Chronicles 2” kryddig. Den rebelliska tonåringen som hotar julen har åtminstone en unik ondskefull plan. Men trots en annorlunda premiss tycks snöflingemetoden förlett manusförfattarna rakt till klichéernas mecca. Pseudogurun (tomten) borde ha genomskådat ett textbokmanus à la 80-talet när han läste det (särskilt då just denna tomte kickat ass under samma epok). Men jag respekterar om Kurt var i behov av lite kaffepengar i dessa kärva tider. Med en skådespelarensemble bestående av 90% CGI-karaktärer förstår jag också om julandan hos manusförfattarna slocknade fortare än ett billigt adventsljus.

Filmen bjuder nämligen på en CGI-fest som får ögonen att blöda. De som arbetat med klippningen och fotot verkar hållit ångan uppe genom att mixa skumtomtar med renskav. Helt utan känsla för tempo eller fokus. Merparten av berättelsen utspelar sig i mörka miljöer, troligen ett resultat av underbetalda grafiker. Liksom med ettan är det mest underhållande inslaget i denna 3D-kavalkad en scen där alverna håller rave till ”Who Let the Dogs Out” och agerar som griniga gremlins (det blir även ett kärt återseende med motorsågsalven).

Jag beundrar samtidigt skådespelarna som lyckats uppbåda någon entusiasm alls inför detta gig, även om jag misstänker att mutor varit involverade i någon form. Samtidigt är det ingen ”Saving Christmas” jag tittar på, och det där med familj är väl lite hemtrevligt trots allt. Såtillvida den är självvald.